Flunssafunderingar

16.11.2016 kl. 17:36

 

Jag har varit sjuk i över två veckor och det börjar kännas i kroppen. Eller mest i huvudet, egentligen. Efter två veckor fullproppade med program var det nästan skönt att stänga in sig ensam ett par dagar, sova bort febern och bara ta en paus från alla intryck en stund. I mitten av den tredje veckan som sjukskriven är det inte lika skönt längre. Jag är inte så sjuk att jag skulle kunna sova bort dagarna men jag är inte heller tillräckligt frisk för att kunna gå på jobb, gå ut och träffa folk eller röra på mig och kombinationen av orkeslöshet och rastlöshet håller på att göra mig galen. Det känns jobbigt att må fysiskt dåligt för att gränsen till att också må psykiskt dåligt är så tunn, för att jag till slut börjar tro att jag kanske bara inbillar mig att jag är sjuk, inte kan man väl ha stegring och huvudvärk tre veckor i sträck heller? Som tur finns det läkare som kan säga "men hördu, det är faktiskt inte ditt fel att du är sjuk" när jag har dåligt samvete över att vara borta så länge och som tur har jag inget berg av ogjorda skoluppgifter som blir högre och högre för varje sjukdag. Ändå måste jag ibland ta lite mer värkmedicin än jag kanske borde och rymma på poesikvällar eller seriemaraton några kvarter bort för att inte bli helt galen, ändå känns det som att jag blir det i alla fall. Att bara sova verkar inte heller hjälpa, knivarna i nacken och trycket över pannan hänger sig kvar vad jag än gör. Jag vet ju att det måste gå över nån gång men just nu känns den här hösten rätt hopplös.  

 

 

En plats för ord, bilder och tankar. Fotoalbum, bokhylla, antecknings- block.

25, Åbo. 

 

Follow

 

Senaste kommentarer