Jag dök upp intill hennes sida, som en valkalv intill sin mor

12.11.2016 kl. 22:12

 

 

I början av hösten tyckte Hanna att vi behövde en egen bokklubb och sagt och gjort fixade hon ett par cirkulerande ex av Naondel åt oss, och nu väntar jag på att få vara värd för den första bokträffen med ett gäng ratatatjejer i Åbo (vet inte om det är så offentligt egentligen, men kände att jag behövde en förklaring till signeringen i boken på bilden som fick följa med på bokmässan i Helsingfors). 

 

 

Jag känner mig lite kluven till Naondel. Jag tycker om att följa med Maria Turtschaninoffs författarskap för att hon är en av få som skriver fantasy på svenska i Finland, för att hon skriver från ett flick- och kvinnoperspektiv, jag har läst Arra, Anaché och Maresi tidigare och det känns självklart att jag kommer att läsa det hon skriver i framtiden också. Med andra ord skulle jag alltså helst bara älska allt hon producerar men samtidigt har jag hunnit sluka såna mängder med fantasy som barn och tonåring att jag blivit rätt så kritisk. Jag kan inte låta bli att tycka att omslaget är klyschigt och att jag träffat Iskan flera gånger förut (önskar han kunde ha fått vara lite mindre av en stereotypisk skurk och mer av en mångdimensionell människa med motiv till varför han beter sig som han gör).  Språket är vackert när det flyter på, men jag stör mig alltför ofta på underliga ord och stympade meningar som bryter läsflowet. Läsningen gick ofta lite trögt och för min del hade boken gärna fått vara kortare, samtidigt som det ibland kändes som att alla berättarröster inte riktigt fick plats, många av karaktärerna flöt in i varandra och blev grumliga i konturerna. 

Ändå tyckte jag om de olika berättarna (Garai och Orseola allra mest), om miljöerna, om språket då det flöt på, om alla namn och om världen där allt utspelar sig, och om kvinnoperspektivet såklart. Ser fram emot nästa bok! 

 

 

En plats för ord, bilder och tankar. Fotoalbum, bokhylla, antecknings- block.

25, Åbo. 

 

Follow

 

Senaste kommentarer