Om att söka hjälp, del 1

12.10.2016 kl. 19:32

 

Jag vill prata om hur det är att gå i terapi. För att jag aldrig riktigt skrivit om det på bloggen, för att jag knappt visste nånting om hur det var innan jag själv började och för att det känns som nånting vi behöver prata mer om. Jag har tänkt skriva om det så många gånger förut men det är så svårt att sammanfatta allt och så blir det aldrig av, men jag får väl börja så här och skriva mer senare om det inte räcker. Och om vi träffas och du är nyfiken, fråga!

För mig började det med att jag hade tur och råkade hamna hos en snäll sjuksköterska på Studenthälsan våren 2014. Jag var där för att jag hela tiden hade stegring, feber, ont i magen, alltid var trött. Jag kämpade mig ofta upp ur sängen bara för att vid matbordet eller i duschen upptäcka att jag hade feber och var tvungen att stanna hemma. Ibland kom jag ända ut i hissen innan jag vände. Min sambo la handen på min panna, sa att jag inte alls kändes varm. Febertermometern visade ingenting. Jag halkade efter i kurserna, blev mer och mer stressad och tyckte sämre om mig själv för varje missad föreläsning, men jag kunde bara inte gå hemifrån. 

Sköterskan sa att jag annars verkade frisk men att mina symptom nog berodde på stress, kanske hon skulle boka en psykologtid åt mig för säkerhets skull? Jag sa okej då och kände mig i hemlighet lättad. Jag hade haft numret till tidsbokningen för mental hälsa i min telefon i två år men aldrig vågat ringa. Hur gör man för att ringa till en okänd människa och säga att -- vad säger man ens? Att man kanske inte mår så bra men att det nog ordnar sig, det finns ju andra som har det värre och det finns väl ändå inte så mycket att göra åt saken, tänkte bara att jag skulle kolla, utifall att..? Om man dessutom har lindrig telefonskräck och är väldigt bra på att skjuta upp saker? Svar: man gör det inte. 

Innan jag hann få min tid hann det bli sommar och bli värre. Jag kämpade med att läsa på tenter jag inte kommit igenom under våren, kände mig trött och orkeslös och blev varje dag tvungen att sätta mig ner och vila flera gånger under min halvtimmeslånga promenad hem från kursbibban. Vi åkte till Stockholm och spenderade en hel dag på Fotografiska eftersom jag inte orkade gå nån annanstans. Jag tittade på verken från alla bänkar och stolar jag hittade, kollade efter nästa sittplats innan jag reste mig, satt och tittade på samma filmsnutt i en timme men blev inte ett dugg piggare. Övertygad om att jag hade anemi besökte jag Studenthälsan igen och fick istället för att springa på fler blodprov fylla i ett depressionstest. Jag gick därifrån gråtfärdig, just när jag trodde att jag kommit på varför jag mådde så dåligt och äntligen skulle få hjälp så var det ingen som tog det på allvar och istället för en lösning fick jag ett till problem att ta itu med.

Jag tycker det säger ganska mycket om en hel del att jag inte klarade av att söka hjälp innan kroppen bröt ihop. Om mig själv och min uppväxt naturligtvis, men också om vårt samhälle och hur vi ser på psykisk hälsa. Jag visste ju innan att allt inte var okej, men det var några saker jag inte insåg: hur illa det var, att det gick att göra nånting åt saken och att det faktiskt är okej att söka hjälp trots att det finns andra som mår sämre. Att jag inte insåg hur jag mådde tror jag beror på att jag mått så så länge att jag accepterade det som mitt normaltillstånd och därmed inte heller trodde att det fanns något att förändra. Att det finns andra som har det sämre är ingen orsak att inte ta itu med problem i sitt eget liv. Det kommer alltid att finnas andra som har det sämre, oavsett vad man jämför med, och det hjälper inte dem att man själv fortsätter må dåligt, tvärtom. När vi tar hand om oss själva har vi mer resurser att hjälpa andra och alla mår bättre. 

Det känns som jag skrivit flera meter utan att komma till det jag egentligen hade tänkt skriva om, men då får det vara så. Jag behövde skriva det här också. Och som vanligt har jag tappat orken innan jag riktigt blivit klar, för det är alltid jobbigare att skriva än jag minns, men då får det vara så också. Fortsättningen får bli till en annan gång. Jag lovar inte att den kommer snart, men jag tror att den kommer. 

 

Kommentarer (3)
Så bra skrivet om ett så viktigt ämne. Ta hand om dig!
ett ritstift i din rumpa12.10.16 kl. 22:23
Tack Mikaela! :)
19.10.16 22:15
Känner igen mig så mycket i dina texter. Jag ringde till Studenthälsan när jag inte hade sovit på två veckor och hade panikångestattacker varje dag. Det var helt för sent. Jag kommer knappt ihåg någonting från den tiden. Jag skrev en lapp med det jag ville säga åt Studenthälsan. Den låg framme i flera dagar innan jag vågade ringa och lästa upp vad som stod på den för skötaren som svarade. Jag var så rädd och skämdes så mycket.

Det är så synd att man inte söker hjälp innan man är helt trasig. Återhämtningen skulle ha varit så mycket lättare.
Lina12.10.16 kl. 22:45
Blir så ledsen över att du också mått så dåligt och så arg för att det ska vara så svårt, tycker man kunde satsa på att göra det lite lättare för folk att söka hjälp. Tack för din kommentar, kram!!
19.10.16 22:22
Så bra inlägg, så fint berättat. Din berättelse behövs. Jag börjar steg för steg se psykologer och terapi som en naturlig del av livet, lika vanlig som tandläkare och allmän hälsovård när man stukat foten, och jag tror alla borde se på psykisk hälsa på det viset.
Hanna Sofia13.10.16 kl. 09:14
Tack Hanna! Och tack för att du kommenterar, det blir alltid lättare att skriva när man vet att någon vill läsa. <3
19.10.16 22:25

 

En plats för ord, bilder och tankar. Fotoalbum, bokhylla, antecknings- block.

25, Åbo. 

 

Follow

 

Senaste kommentarer