Det värsta med sommaren

01.07.2016 kl. 12:51

 

Jag sitter med datorn i famnen i en halvtimme, försöker sätta ord på det som trängs bakom revbenen. "Vad skönt" säger folk när jag berättar att jag är ledig i sex veckor, kanske sju, och jag vet inte hur jag ska göra för att förklara. Att sju veckor känns som att balansera på lina ut över en avgrund och veta att jag kommer att tappa balansen många, många gånger. Att sju veckor ledig tid kan betyda att det finns dagar då jag inte ser någon mening med att stiga upp ur sängen, att det kan finnas dagar då jag tittar på klockan medan jag äter frukost och inser att den är sju på kvällen. Att jag ibland skulle göra vad som helst för att krypa ur mitt eget skinn in i någon annans. 

Det värsta är inte att inte ha några planer. Planerna brukar dyka upp efter hand, och visst finns det mängder av saker jag kunde sysselsätta mig med under tiden. Döda tid.

Det allra värsta är tankarna. Om man inte klarar av att må bra under sommaren, mår man då någonsin bra? För efter sommaren kommer vintern, mörkret, kylan, vardagen, rutinerna. Blir det bättre då? Varför blir mitt liv tio gånger så meningslöst så fort jag äntligen har tid att vila ut, att satsa på att göra sånt jag vill göra men inte hinner med annars? Varför kan jag inte bara njuta av att vara ledig? Kommer det alltid att vara så här? Och den obehagligaste: var det verkligen värt att kämpa sig igenom novembermörkret och februarislasket för att hamna här, i en tid på året som borde vara den ljuvligaste men så ofta är raka motsatsen? Är det värt att göra det igen?

Det värsta är orkeslösheten. Att veta att jag faktiskt skulle kunna påverka min situation, att det finns tusen saker jag både vill och kan göra men inte orkar ta tag i. Att det är samma sak år efter år efter år.

Det värsta är ensamheten, att det känns som alla andra har fullt upp med att leva livet när man själv kan ligga kvar i sängen tills klockan tre för att det inte är någon som märker ifall man inte kliver upp. 

Det värsta är att så fort jag skriver eller pratar om ångest och ensamhet dyker självföraktet upp. För att jag känner mig klängig och självcentrerad, som om jag trodde att jag var den enda som kände så här ibland, som om jag ville få folk att tycka synd om mig eller få dem att rädda mig från mig själv. Det vill jag inte. Jag vill bara få sätta ord på hur det känns. 

 

Kommentarer (2)
Fy fan vad du skriver bra! Sätter verkligen ord på många av mina känslor. Idag har jag t.ex tänkt att jag ska ta mig ut på promenad men har hängt inne hela dagen, och när Nils sover tupplur ligger jag raklång på soffan och surfar på telefonen. Blir galen på mig själv! Får liksom inget gjort.
Johanna01.07.16 kl. 16:49
Tack Johanna!! Tycker inte du behöver vara så hård mot dig själv, det är ju säkert mycket svårare med en bebis som man måste anpassa sitt liv efter! Men ja, frustrerande när man fastnar sådär :/
02.07.16 21:04
Så viktig text, Julia. Jag känner igen mig. Inte exakt i hur du gör, men exakt i hur du känner. Jag har varit oerhört rastlös den här (för min del) nästan helt lediga sommaren. Samtidigt tänker jag vad helsike.. Jag måste klara av att vara ledig. Hur ska jag annars klara av att leva med mig själv. Kanske det hjälper att tänka att det negativa också måste få finnas.
Hanna Sofia04.07.16 kl. 10:14
Jo, jag tror inte att det är någon lösning att bara proppa sitt liv fullt med aktiviteter hela tiden heller även om min sommar just nu verkar gå ut på att försöka hålla mig sysselsatt så mycket jag kan för att hålla ångesten på lagom avstånd. Det skulle vara skönt att kunna vara ledig på ett bra sätt, det är ju superviktigt att vila ut så att man orkar resten av året! Jag känner inte alltid igen mitt dåliga jag under bra dagar heller, livet är en bergochdalbana helt enkelt. Tack Hanna! Hoppas din ledighet blir fin ändå och du har så rätt :)
04.07.16 21:57

 

En plats för ord, bilder och tankar. Fotoalbum, bokhylla, antecknings- block.

25, Åbo. 

 

Follow

 

Senaste kommentarer