Hundra gånger om

27.05.2016 kl. 23:53

 

Förra veckan huserade jag på Ratatas instagram (@ratata.fi) där jag försökte skriva lite grann om utbrändhet och depression, det var tyngre än jag var förberedd på och jag hann och orkade inte alls skriva så mycket som jag hade tänkt. Resten får kanske bli framtida blogginlägg istället. Tänkte hur som haver lägga upp ett par av instagramtexterna här också, för att ha kvar. 

 

 

Snart, snart tar sommaren vid och snart har ett år gått. Ett år sen jag stängde ner dokumentet med den halvskrivna kandidatavhandlingen, ett år sen jag mejlade handledaren och sa: det går inte, nu går jag, hejdå. 

Ett år och tre månader sen någon försiktigt undrade om jag någonsin övervägt att ta en paus med studierna och jag slog ifrån mig förslaget utan att blinka. Jag var stressad, slutkörd, sönderbränd, det tog timmar att få sömn om kvällarna och när jag väl somnat vaknade jag flera gånger under natten. Varje natt stirrade digitalklockans röda siffror ilsket tillbaka på mig. Varje dag satt jag med kursmaterialet framför mig, varje kväll gick jag hem utan att ha kommit nästan någon vart. Texten simmade framför ögonen, jag kunde inte koncentrera mig, jag kände mig misslyckad, korkad, dum. En tiosidorsuppsats tog tre månader att skriva och kandidatavhandlingen växte med fem sidor på ett halvår. 

I efterhand skrämmer det mig att jag inte ens såg några alternativ, att möjligheten till att göra något annat inte existerade i min tankevärld. Trots att det inte var första gången jag brände ut mig, trots att varningsklockorna borde ha ringt flera månader i förväg. Jag önskar att jag kunnat säga att jag själv visste när det var dags att sätta punkt. Istället fortsatte jag tills det inte längre gick.

---

Jag trodde alltid att alternativet till att fortsätta studera var att ge upp, att förlora, att misslyckas. Istället har jag nog aldrig varit med om något som ordnat sig så här bra. Jag började gå i terapi, jag fick stöd av människor omkring mig och ett deltidsjobb som gjorde det lättare att hoppa av studierna så gott som ramlade ner ur himlen. 

Min nya vardag passar mig så mycket bättre än den gamla.  Plötsligt har jag tid, mängder av tid som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Månaderna flyger inte förbi lika snabbt som förut, pulsen saktar in och stabiliseras. Jag vaknar inte längre med andan i halsgropen, jag går inte längre sönder av stress och ibland känner jag mig nästan tillräcklig. Jag hittar långsamt tillbaka till bitar av mig själv som jag tappat bort och folk säger att jag verkar gladare, mer levande. Framtiden skrämmer mig inte lika mycket som förut trots att jag fortfarande inte vet vad jag vill, trots att mina planer är flummigare än någonsin. Jag vet vad jag gör i ett halvår framåt och det räcker. 

Bit efter bit faller pusselbitarna på plats. 

Jag önskar ibland att jag hade slutat försöka långt tidigare, att det inte hade varit en omöjlighet. Jag är glad att jag inte slutade senare. Om det här är att misslyckas väljer jag det hundra gånger om. 

 

Kommentarer (2)
Jag tyckte så mycket om din vecka på ratatas insta. Om någon tycker att du misslyckats, har den fel hundra gånger om. Att prioritera välmående, vila tycks vara främmande för så många. Det är helt sjukt att vi behandlar oss själva och andra så dåligt.
Hanna Sofia28.05.16 kl. 21:31
Tack Hanna!! :) Jo, blir ledsen av att tänka på hur många andra som är eller har varit i samma situation och hur svårt det är att rättfärdiga för sig själv och andra att man faktiskt också måste ta det lugnt ibland. Vårt samhälle är så fokuserat på prestationer men om man inte tar hand om sig själv orkar man ju inte prestera något heller.
29.05.16 16:10
Din instagramvecka var så väldigt viktig! Jag är tacksam att du vågade dela med dig av allt det tunga, det är sånt som gör skillnad.
Fanny29.05.16 kl. 20:41
Tack för peppen!! Och detsamma, dina instagramtexter från de senaste dagarna är så bra <3
14.06.16 00:05

 

En plats för ord, bilder och tankar. Fotoalbum, bokhylla, antecknings- block.

25, Åbo. 

 

Follow

 

Senaste kommentarer