Det som finns kvar

29.10.2015 kl. 21:34

 

Ångesten smyger sig på då vi börjar närma oss bekanta trakter och slår ut i full blom då bilen rullar in på gatan där jag växte upp. Inomhus är det mörkt och oktoberdeppigt, vi för en stapplande konversation medan jag modfällt betraktar fjärilsgardinerna i mitt flickrum, låtsas packa upp, kokar en kopp te bara för att ha något att göra. Jag söker mig till datorn, chattar med en kompis (visst har jag kompisar? bara inte just här just nu) och tanken på att det ändå finns folk som förstår mig får en del av den kväljande grå hinnan runtom mig att lösas upp. 

Jag har fortfarande svårt att sätta fingret på vad det är med förorten som känns så triggande men när jag springer längs grusvägen för att hinna med bussen till bokmässan är det som om alla år rinner av mig, allt liv jag skapat åt mig själv någon annanstans. Jag är tolv, tretton, fjorton, femton, sexton, sjutton år igen, jag har andan i halsen och ingenting jag gör räcker till (när jag är arton orkar jag inte längre springa). Vi går en promenad genom duggregnet, nybyggda vägar och hus som alla ser likadana ut skär genom skogsdungarna som höll mig vid liv som barn och jag tänker: man kan besöka orten där jag växte upp men det säger ingenting om var jag kommer ifrån. 

 

(När jag äntligen återvänder nästa dag är staden och ån som en saga, gula löv som virvlar ner i en klarblå spegling av himlen och det känns med ens miljoner gånger lättare att andas. Hemma.)

 

Kommentarer (5)
Skriv siffran 5 med bokstäver:
Brukar ofta tänka att det spökar där hem-hemma, särskilt i mitt barndomsrum, men spöket är mitt angstiga forna tonårsjag. Miljön är bekant och trygg på så vis, har förstås ett starkt sentimentalt band till den, men faen om inte något händer med mitt psyke då jag vistas där en där. Det är svårt att inte återvända till vem och hur jag var då jag bodde där... gamla vanor, kanske. Gamla gamla spöket jag.
linnea p.29.10.15 kl. 22:56
Exakt! Trygghetskänslan känner jag också av men den drunknar ofta i det angstiga, fast för mig brukar det bli lite bättre av att stanna kvar en tid, den första kontakten är oftast värst. Men ja, precis så! Var till exempel OTROLIGT morgonsur då jag bodde hemma och har alltid tänkt att det hör till min personlighet fast jag inte upplevt det sen jag flyttade, men då jag är där kommer det tillbaka direkt. Kanske det är en bra grej, att det där spöket får en att märka att man faktiskt utvecklats som person sen tonåren...
01.11.15 17:56
*där en TID, var vad jag försökte säga. Besynnerlig felskrivning. Hjärnspökar idag också verkar det som!
spöket29.10.15 kl. 22:57
jaa passligt till halloween och allt ;)
01.11.15 17:57
så skönt att skogarna finns där, det enda som är bra med finska städer. men i helsingfors försöker man ju göra sig av med dem. och långsamt dör protesterna ut.
den elaka bloggaren30.10.15 kl. 11:21
jo, det enda jag saknar från förorten som inte finns i stan är nog just skogarna, synd att folk inte förstår hur livsviktiga dom är.
01.11.15 17:59
Känner igen mig där. Det är som jag fick vara den jag är i Åbo, men där jag kommer ifrån tvingas jag bli den jag var. Och det gör ont.
Satu02.11.15 kl. 21:30
Ja precis så!
11.11.15 22:52
vill läsa mer!
Nanó05.11.15 kl. 12:08
jag vill läsa mer av dina texter också!
11.11.15 22:55

 

En plats för ord, bilder och tankar. Fotoalbum, bokhylla, antecknings- block.

25, Åbo. 

 

Follow

 

Senaste kommentarer