Prestationsångesten

07.07.2015 kl. 19:13

 

Nån gång när jag gick i högstadiet läste jag en artikel om duktiga flickor, om faran med att bara jaga efter prestationer och värdera sig själv därefter. Det lät både bekant och lite illavarslande, men vilka alternativ finns det liksom tänkte jag och fortsatte vidare. Inte gjorde det väl så mycket ifall mitt självförtroende hängde på att få 10 i provet, det hade ju gått bra hittills.

Under andra året i gymnasiet blev det svårt att hänga med på kurserna, jag hade valt lång matematik och fler realämnen än det egentligen var meningen att man skulle proppa in i studieplanen, jag hoppade av fysiken när det blev för svårt och hoppade sedan på igen fast jag hatade det av hela mitt hjärta. På matematiktimmarna satt jag och kämpade med att hålla ögonen uppe och försökte förtvivlat förstå nånting av det vi förväntades lära oss. Inför det sista kemiprovet satt jag på golvet i badrummet och läste hela natten, och somnade med pannan mot bordet efter att ha gjort klart den enda uppgiften i provet jag kunde. När det blev dags att läsa till studentskrivningarna hade jag helst gett upp men tvingade ändå mig själv till biblioteket varje dag fast jag knappt tog in nånting av det jag läste. När jag fick veta att jag fått C i betyg i biologiskrivningarna (tre steg ifrån L som jag hade siktat på) gick jag hem och grät. När det blev dags att söka in till nya skolor efter gymnasiet orkade jag inte bry mig mera men gjorde en halvhjärtad ansträngning ändå eftersom mina föräldrar pushade mig. 

Efter gymnasiet bestämde jag mig för att försöka ta det lugnare men ändå har den där jagade känslan aldrig riktigt släppt taget. Under tre års universitetsstudier har jag bara en enda gång fått sämre vitsord än 3 av 5 i en kurs, ändå tycker jag att mina betyg är ganska dåliga. Jag är knappast den första i världshistorien som inte lyckats prestera 60 studiepoäng per år, ändå har jag känt mig som den mest misslyckade personen på institutionen. Om jag inte gjort nånting produktivt på en hel dag utan bara tagit det lugnt känner jag mig rastlös och som jag slarvat bort min tid. 

I år har jag inte lyckats prestera speciellt mycket studiemässigt trots oändliga timmar på biblioteket vilket såklart har kännats dåligt, men en nästan värre sak är att jag upptäckt att jag omedvetet omvandlat också saker som borde vara roliga till prestationer. Om jag lyckas läsa ut en roman är jag duktig som läser, om jag går på en fest och lär känna nya människor är jag duktig som utmanar mig själv socialt, om jag får klart ett pysselprojekt är jag duktig och kreativ, om jag bakar en kaka är jag duktig som orkar laga egen mat, om jag gör ett blogginlägg är jag duktig som är aktiv på sociala medier, om jag ser en film kan jag kruxa av den från min lista, om jag träffar en kompis är jag duktig som upprätthåller kontakten till andra människor. Listan kunde fortsätta i all oändlighet men ni hör ju redan hur dumt det låter. Ingen av sakerna är dålig i sig men sättet jag börjat se dem på är helt fel. Samtidigt är det ingen lösning att sluta med dem, jag vill ju fortfarande göra roliga saker och inte mår jag bättre av att sitta och stirra i väggen och inte göra någonting.

Nu blev den här texten inte som jag hade tänkt men jag ska försöka strunta i min inre perfektionist som säger att jag borde fila på den åtminstone i ett par timmar till och publicera den ändå, det är ju bara ett blogginlägg. (Av någon anledning har jag för mig att jag borde skriva typ ett debattinlägg ifall jag tar upp en sån här sak, "duktig flicka"-syndromet kunde till exempel diskuteras hur mycket som helst. Men egentligen vill jag ju bara skriva om mina egna upplevelser och strunta i att blogginläggen inte blir perfekta.) Jag är så jävla trött på att prestera, på att mitt liv kretsar kring prestationer. 

 

Kommentarer (7)
usch vad jobbigt. Jag vet vad du menar. Man måste alltid se att man presterat när man gjort något, i stället för att tänka att det bara var trevligt! jobbbbbigt. Bra skrivet : )
Julia De Foto07.07.15 kl. 20:17
Jo, det tar liksom glädjen ur alla roliga saker i livet :/ tack! :)
07.07.15 21:51
Vet den där känslan, men som tur har den släppt massor för min del. Fast jag tror inte det går att komma ur duktig flicka-rollen helt och hållet. Tyvärr. Och nej, du är absolut inte den enda som inte når 60sp. Mvh en som fick typ 28sp i år. Det ska finnas tid för fina böcker, liv (om man orkar) och att stirra in i väggen om det känns så. Kram!
Satu07.07.15 kl. 20:55
Va skönt att höra! Och jag fick 22 sp, så high five på det :D Men jo, det är knepigt för samtidigt uppmuntrar ju samhället en till att vara duktig. Jag önskar att jag hade spenderat min tid med fina böcker istället för att sitta och stirra i bibban det senaste året, hade antagligen fått lika mycket (lite) gjort men mått bättre. Kram!
07.07.15 21:55
Du skriver så bra om sånt här! Känner igen mig även om prestationsångesten släppt mycket, kan ännu få släng av ångest om jag presterat dåligt men skakar av mig det med en who-cares-attityd. Viktigt att komma ihåg att ens värde inte bestäms av ens prestationer. :) kram!
Caroline08.07.15 kl. 01:44
Oj tack! Alltså din attityd är verkligen helt super, sån tur (för mig) att vi lärt känna varandra :) kram!
13.07.15 17:58
Det känns som om jag kunde copy pastea den här till min blogg och allt skulle stämma ihop med mitt liv. Men min utbrändhet var det bästa som kunde ha hänt mig för att förstå att man inte måste vara bäst hela tiden. Fuck prestationsångest och duktig flicka- syndrom!
Lina08.07.15 kl. 10:18
Vet inte om jag ska skratta eller gråta för det är skönt att inte vara ensam men samtidigt hemskt att det är så vanligt, va fint ändå att du kan se det som en positiv grej! Jag önskar att jag hade fattat det redan för fem år sen och inte behövt göra samma misstag om och om igen, eller på ett sätt fattade jag ju det men jag lyckades ändå inte ändra på någonting. Hoppas det är lättare med hjälp. Men jo fuck it!
13.07.15 18:16
Jag var nog aldrig särskilt duktig i skolan, men på uni...känner igen det där behovet att prestera åtminstone i form av vardagliga sysslor. Led själv starkt av det medan jag höll på med gradun, då det många gånger kändes som om det inte alls gick framåt trots att jag arbetade hela tiden. För ett år sedan när allt det var avklarat och jag borde ha sett framemot ett nytt jobb orkade jag bara tänka på att det bara var ett år till jag får semester på riktigt. Också nu på semestern har jag många gånger upplevt att jag inte gjort tillräckligt, att jag inte tar ut allt jag kan. Tog över en månad innan den känslan försvann. Vet inte riktigt vad jag vill säga med det här, kanske att det lönar sig att sänka på kraven och även att sitta och bara stirra i väggen ett par dagar. De där roliga sakerna har en tendens att bli mer roliga och mindre prestationer om en tar lite avstånd till dem ibland, har jag märkt. Lönar sig att se upp för att bli allt för utmattad.
kaffepausen.08.07.15 kl. 13:20
Usch känner igen det där från kandiskrivandet, ganska mycket av arbetet består ju av att läsa in sig på ämnet, planera osv. och då känns det som det inte alls går framåt när man inte får ihop nån text. Kanske det är just känslan av att man "måste ta ut allt" av sin lediga tid som spökar, istället för att bara ta det lugnt och göra det man känner för. Hmm. Tack för din kommentar, hoppas du får njuta av sommaren nu i alla fall!
13.07.15 19:11
Gud, är precis så där själv också. Har varit det sedan jag var liten. Grät när jag fick dåliga betyg, blev typ kränkt om jag svarade fel på en fråga i klassen, vägrade uppträda med de instrument jag spelade för att jag var rädd att spela fel. Såååå onödigt och på något sätt typiskt kvinnligt. Det känns som om pojkar/män provar på och misslyckas mycket mer än vad flickor gör och att det gör att de får mycket bättre självkänsla och självförtroende. Och i skolan till exempel är ju tröskeln för vad pojkar tillåts mycket högre än för flickor. Det känns som om man uppfostrats att bli så här till en viss del. Sedan påverkar det ju till olika grad förstås. Är man känsligare är man nog mera mottaglig för prestationspressen.
Jag kruxar också av saker och känner mig duktig istället för att bara göra saker för att jag vill och har lust och inte lägga någon värdering i det. Det har blivit lite bättre sedan jag gick ur Facebook för över ett år sedan - då jämför jag mig själv inte lika mycket med andra och känner inte att jag också måste laga en supernyttig måltid (krux), fara ut och springa (krux), träffa femtioelva kompisar (krux) osv.
Vet inte hur man ska ta sig ur det här, men det känns verkligen som ett samtidsproblem och typ alla i min ålder verkar lida mer eller mindre av det.
Ida08.07.15 kl. 16:40
Ja eller hur! Det känns som att som tjej måste man vara både smart och duktig och söt och bra på att laga mat och ha ett fint hem osv osv i all evighet... inte är det ju konstigt att många börjar må dåligt egentligen. Att gå ur facebook är säkert ett bra tips! Jag har funderat på det men känns som man missar så mycket evenemang och sånt, men har slutat följa många som jag märkt att jag helst inte vill se något från. Sen känns det som att det här ständiga delandet av ens liv också blir en dålig spiral, jag är åtminstone sån att jag alltid tänker typ "oj det här borde jag lägga på bloggen/fota till instagram" osv. vilket kanske inte är dåligt i sig men i slutändan leder till att jag oftare väljer att göra såna saker som jag tänker att kunde "passa in" på bekostnad av det jag kanske egentligen helst hade velat göra.
16.07.15 22:03
Vilka insikter du gör och vilken självanalys. Jag måste ibland gå till grund och botten med frågan vad JAG tycker att är roligt. Tycker det är så lätt att tappa sej själv och göra saker som man borde gilla, utan att fundera ut det själv. Men det blir lite så när man är stressad eller likgiltig till allt, då är det svårt att veta vad som gör en glad.
Fridas djurblogg09.07.15 kl. 20:28
Nå egentligen är det sånt jag funderat på ganska länge, sen finns det nog många dumma saker jag gör som jag är omedveten om (ännu) :D Men ja precis, svårt att veta vad man själv vill när man hela tiden bombarderas av vad andra gör och dessutom känner sig lite borttappad.
16.07.15 22:07

 

En plats för ord, bilder och tankar. Fotoalbum, bokhylla, antecknings- block.

25, Åbo. 

 

Follow

 

Senaste kommentarer