Svart på vitt

08.05.2015 kl. 21:27

 

På valborgsmässoafton cyklade jag iväg till FPA för att lämna in ett psykiaterutlåtande med diagnosen medelsvår depression och generaliserat ångestsyndrom. Nu tänker jag inte lägga desto mera vikt vid olika diagnoser (känns konstigt att en okänd person ska pussla ihop ett utlåtande utgående från två 45 minuters-pratstunder, ens patientregister på Studenthälsan och några flummiga tester) men det känns skönt att ha saken ens lite utredd. Innan jag träffade en psykolog första gången i somras trodde jag att en eventuell diagnos eller behandling skulle kännas som ett stort personligt misslyckande, som att få det svart på vitt att det är nåt riktigt hemskt fel på en*, men som tur hade jag fel. Tvärtom känns det som en lättnad att ha nån slags professionell bedömning, nåt som jag kan ta till ifall det är nån som tjatar om att "rycka upp sig" eller "ta sig i kragen", även om jag bara tänker på det tyst för mig själv. Som en liten tröst för situationer där jag annars bara skulle känna mig borttappad och misslyckad, och som en påminnelse om att vara snäll mot mig själv. Ens problem blir ju knappast bättre av att bara strunta i dem (har testat!), så att få klarhet i saken och förhoppningsvis kunna göra något åt det känns definitivt bättre än att bara må dåligt. 

Har velat lite hit och dit över ifall jag ska skriva om det här eller inte men kommit fram till att allt annat skulle kännas fel. Att få ta del av andras berättelser, både på nätet och i verkligheten, har hjälpt mig att våga ta tag i mitt eget mående och om ens en enda person kan få hjälp av att jag skriver om det här på min lilla blogg är det värt det. Jag önskar att hela grejen med psykiska problem kunde avdramatiseras lite, att det inte skulle vara konstigare att gå till en terapeut än att gå till tandläkaren. Ändå har jag lust att släta över lite, att säga "jo det går nog riktigt bra!" ifall nån frågar och skriva att depressionsdiagnosen nog är överdriven (vilket jag tror att den kanske är, inte är jag väl så deprimerad?) och just därför känns det också extra viktigt. Jag orkar inte ha en blogg där man bara visar de bra och roliga sidorna av livet och sopar allt annat under mattan, och även om jag inte har tänkt börja med en angstblogg eller skriva i detalj om exakt alla mina problem så känns det bättre att försöka vara ens lite ärlig. Nu ska jag publicera det här inlägget innan jag ångrar mig, glad fredag!

 

(*vill förtydliga att jag inte sett andra med psykiska problem som förskräckligt misslyckade, utan det har mest varit riktat mot mig själv) 

 

Kommentarer (13)
Skriv siffran 3 med bokstäver:
Heja Julia! Heja rent överlag men också för att du publicerade det här inlägget. Hoppas du inte känner någon ånger, jag uppskattade det i alla fall storligen!

Känner igen mig i dina tankar angående diagnos. Gick när jag var runt 24 till en neuropsykolog som skulle undersöka ifall att det var så att jag möjligtvis hade ADD eller något liknande -- det var sabla skrämmande att tänka på möjligheten att jag under hela mitt liv framtills dess egentligen hade varit en annan person med medicinering/utan störning, samtidigt som det kändes hoppfullt och befriande att kanske få en "giltig" orsak till varför jag t.ex. alltid varit så jävla omotiverad i skolan & lifvet. I slutändan fastställdes sen aldrig nån diagnos men det stämplades inte heller som omöjligt, så det föll lite platt där men tror att det var nyttigt för mig bara att tänka på (ähum, läs: ÅNGESTÄLTA) de där sakerna tills jag nådde lite slutsatser själv.

Ja, helt klart inte samma situation men jag tror att jag på ett ungefär förstår känslospektrumet du rör dig i. För ensam om det är du verkligen inte. Känner också igen mig i det att du vill släta över depressionen och inte säga att det är så illa -- nyligen pratade jag med en psykolog om typ detta och hon menade att jag kanske bara varit deprimerad så länge att jag blivit avtrubbad även vad det gäller att identifiera depressionens tillhörande känslor, typ. (Vilket förstås fick mig att känna typ VAD PRATAR DU OM det är inte sååå farligt!! Haha!) Det är ett märkligt område det där människopsyket, men så är det väl också så med depressioner att de går av och an. Ibland är de satans deprimerande. Andra gånger inte så mycket.

Inser att jag skrivit en novell här och främst babblat om mig själv. Det är helt och hållet avsett som försök att beskriva hur väl jag relaterar till dig, och inte för att textvägga om mig mig miiig i ditt kommentarsfält, något som jag blev plötsligt ängslig över att det framstod som. Hah! Ursäkta för det i så fall. :) Ha det bra & hoppas din helg blir finfin! e-hugz
linnea p.08.05.15 kl. 23:33
Tusen tack fina Linnea! Va synd att det blev oklart det där, men jättebra ifall du ändå kom fram till något själv såklart. Egentligen är ju kanske inte själva diagnosen så viktig utan snarare vad man gör åt problemen, men jag tycker nog åtminstone att det känns som en lättnad att ha nån slags "tillåtelse" att inte vara så jävla perfekt och lycklig hela tiden. Speciellt med ADD/ADHD är det säkert ännu viktigare, min syster fick en sån diagnos nyligen (som 34-åring, så det är nog aldrig för sent!) och har hela livet blivit stämplad som slarvig, glömsk, en drömmare, en sån som ger upp för lätt och inte kan fokusera på saker tillräckligt länge. Tänker mig hur förödande det måste vara för självkänslan att alltid få höra såna saker (vet inte om du blivit utsatt för det) eller att känna att man inte duger som man är, och hur det måste harma en att upptäcka senare i livet att dom problemen hade gått att lösa.

Haha jaa det där har jag också funderat på! I alla depressionstest som man ska fylla i står det typ "känner du dig mera x nu än tidigare?" och jag vill bara stryka över allt och skriva "men så har det ju alltid varit!". Antar att det är lättare att känna igen depression/ångest ifall det kommer plötsligt, för mig har det nog varit mer eller mindre så här största delen av livet men förut har jag bara antagit att det är helt normalt eller ändå inte går att fixa. Just det där med att det går av och an tycker jag att gör det svårt att söka hjälp, när man känner sig riktigt nere orkar man knappast ta kontakt med nån och när man mår bra är det lätt att vifta bort sina problem eller tänka att de inte kommer tillbaka.

Nä, tycker inte det framstår så alls! Sådär gör jag väldigt ofta när nån berättar om sina problem (gjorde det visst här också, ups!), sen funderar jag alltid hur det kan uppfattas men själv tycker jag nog om att höra om andra människors erfarenheter av såna saker en själv går igenom. Blev nog en flummig novell till svar nu men ha det super, kram! :)
13.05.15 10:27
Alltså väldigt modigt av dig att skriva ut allt så här. Tror det behövs mer ärlighet i världen. Hoppas du får en fin helg o jag hoppas att vi får träffas på riktigt snart igen. Kram!
hanoscha09.05.15 kl. 02:29
Tack Hanna! Det var lite skrämmande att trycka på publicera-knappen men jag vill och hoppas att det ska bli lättare att prata om sånt här i framtiden. Du med, kram!
13.05.15 10:32
Haha skrev kommentaren lite snabbt igen. Tror ju inte vi har träffats, eller? Men det känns ju som man känner alla ratata-bloggare fast man inte gör det. Sköt om dig!
H09.05.15 kl. 12:28
Hahah jo jag började just fundera, hade ju varit pinsamt ifall vi träffats och jag i så fall hade glömt bort det :D Men hoppas vi ses nån dag! Ratata är nog fint <3
13.05.15 10:36
Det var ett stort steg när du tog kontakt och sökte stöd utifrån, tycker jag. Då behöver du inte grubbla över det ensam och genom att prata/skriva om det märker man plötsligt att andra känner likadant. Hoppas det finns bra stunder som lättar upp tankarna ibland, du såg så fin ut på Miilos bilder från festen :)
Riina09.05.15 kl. 14:49
Jo det hjälper nog absolut att prata med andra, sist och slutligen är det ju (skrämmande) många som känner igen sig. Och nu har jag en terapeut som jag får hjälp av, det är super! För min del går det nog väldigt mycket upp och ner, är inte alls ledsen och angstig hela tiden fast det känns så ibland, festen var en kiva kväll :) Tack!
13.05.15 11:17
Äh, ångra inte att du publicerade! Det är bra att depressioner avdramatiseras och det är absolut inget att skämmas över. Led själv av flera depressioner mellan 13-17-års ålder och idag tänker jag aldrig på det ens, menar bara att livet går upp och ner emellanåt och att det kommer bättre tider så småningom, även om det inte känns så när man är mitt uppe i det. Ge dig själv tid, gör saker du tycker om och försök ta vara på stunder när livet känns bra. Och minns att det är helt okej att bara ta det lugnt ibland och att man inte måste orka hela tiden, huvudsaken är att du försöker ta hand om dig själv :)
Emily09.05.15 kl. 19:14
Vad skönt att höra att det gick över för dig och att du mår bättre nu! Jag har känt mig så här så länge att det knappast blir bättre plötsligt, men tror nog det ska bli bra, små steg i taget :) Tack Emily!!
13.05.15 11:17
Vad fint du skriver!! Och vad skönt ändå att få sina problem bekräftade. Kram och puss!
Fridas djurblogg11.05.15 kl. 00:03
Tack fina <3 Det är nog sjukt skönt med nån som ser och tar ens problem på allvar utan att döma. Puss och kram!
13.05.15 11:19
Jättemodigt skrivet! Jag har nyss pratat om att fortsätta hos psykologen ännu ett tredje år. Det är fint att det finns så många som vågar skriva om att det inte alltid går så bra med tanke på de glansbilder som också finns i sociala medier. Kram!
Satu11.05.15 kl. 00:28
Tack Satu! Jo, livet är ju inte alltid perfekt och fint även om man inte skulle ha psykiska problem, knappast finns det nån som alltid lyckas i allt och aldrig har en släng av ångest. Kram och lycka till!
13.05.15 11:26
Att få läsa om andra med liknande problem som en själv (vi verkar ha precis samma diagnos) är verkligen en lättnad. Som att få lite extra syre tycker jag. En mer nyanserad bild av verkligheten behövs definitivt här på internätet. Det finns alldeles tillräckligt med hemgjord sushi, vardagsfikor och solsemestrar. Tack för att du delar med dig och hoppas att du får börja må bättre.
Ida11.05.15 kl. 18:12
Ja verkligen! Nog för att jag också gör mig skyldig till sushibilder ibland men lite balans behövs absolut. Intressant att vi har samma diagnos, tror det kanske var därför jag fastnade för din blogg. Du skriver så rakt på sak men fint om det som är svårt och det kändes obehagligt bekant men samtidigt skönt att inte vara ensam. Så TACK för att du skriver och hoppas du börjar må bättre också!
14.05.15 11:24
Så bra skrivet, kramar till dig
Caroline12.05.15 kl. 19:47
kram!!
14.05.15 11:26
Så fint att du vågar vara öppen.
Astrid13.05.15 kl. 11:13
<3
14.05.15 11:31
Ööh, bara halva min kommentar publicerades..!? Ja, så fint att du vågar vara öppen också på bloggen. Att du kommit fram till att du behöver hjälp är ett stort framsteg, inte ett misslyckande på något sätt. Kram!
Astrid13.05.15 kl. 11:16
Tack Astrid! Jo, att inte ta emot hjälp skulle ju bara vara dumt, tror det är något jag måste öva på. Vet inte om jag klarar av att vara lika öppen i verkliga livet, det finns nog alltid personer som ändå inte skulle förstå (fast jag kan såklart inte påverka vem som läser min blogg). Kram!
14.05.15 11:31
starkt att våga söka hjälp, det är tyvärr många som aldrig tar det steget utan tror att de måste klara allt på egen hand :/ ta hand om dig nu och försök njuta av ledigheten och göra sånt du mår bra av! :)
ett ritstift i din rumpa17.05.15 kl. 21:59
jo det är jättesynd :/ det tog nog flera år för mig från det att jag borde ha sökt hjälp till att jag faktiskt gjorde det, tänkte på nåt sätt att det nog inte behövs eller att det inte ändå hjälper, dumt. Tack, du med! :)
18.05.15 10:28
Så fint skrivet! Att gå i terapi är nog det bästa jag gjort. Första omgången tyckte jag att det var jättejobbigt, jag litade nog inte helt på att saker kan bli bättre (det är så lätt att tänka att NU är nog mitt "normaltillstånd"). Det jag framförallt lärde mig var min egen kropps signaler, och att ta dessa på allvar. När jag i somras började må lite halvsvajigt igen tvekade jag inte att gå till vårdcentralen och nu har jag precis avslutat ännu en terapiomgång. Tror att alla hade mått bra av detta! Har lärt mig SÅ mycket om mig själv!
Lycka till med allt! och, nu "andra gången" för mig, så har jag tyckt mer synd om mig själv och vågat vältra detta över andra. Hymlar liksom inte med det; är jag på en fest och mår dåligt så säger jag det om folk frågar, fast utan att göra det till nån jättegrej. Mer, jag har ångest de e lugnt behöver bara vila osv. Hur skönt som helst, och det visar sig snabbt att typ hälften förstår preciiiiis eftersom de är eller känner någon i samma sits. Krams!
Josefin06.06.15 kl. 23:56
Tack hördu! Jo tycker absolut att alla kunde ha nytta av det! Jag var också lite skeptisk till en början, började gå till en psykolog med några veckors mellanrum för ett år sen och tyckte inte det hjälpte så mycket, nu har jag gått i "riktig" terapi 1-2 gånger i veckan i ett par månader och det är SÅ mycket bättre, det känns som att det verkligen är möjligt att förändra saker nu. Helt super att det funkat för dig och att du orkade försöka fast det kändes jobbigt :) kram!
08.06.15 22:23

 

En plats för ord, bilder och tankar. Fotoalbum, bokhylla, antecknings- block.

25, Åbo. 

 

Follow

 

Senaste kommentarer