Det som finns kvar

 

Ångesten smyger sig på då vi börjar närma oss bekanta trakter och slår ut i full blom då bilen rullar in på gatan där jag växte upp. Inomhus är det mörkt och oktoberdeppigt, vi för en stapplande konversation medan jag modfällt betraktar fjärilsgardinerna i mitt flickrum, låtsas packa upp, kokar en kopp te bara för att ha något att göra. Jag söker mig till datorn, chattar med en kompis (visst har jag kompisar? bara inte just här just nu) och tanken på att det ändå finns folk som förstår mig får en del av den kväljande grå hinnan runtom mig att lösas upp. 

Jag har fortfarande svårt att sätta fingret på vad det är med förorten som känns så triggande men när jag springer längs grusvägen för att hinna med bussen till bokmässan är det som om alla år rinner av mig, allt liv jag skapat åt mig själv någon annanstans. Jag är tolv, tretton, fjorton, femton, sexton, sjutton år igen, jag har andan i halsen och ingenting jag gör räcker till (när jag är arton orkar jag inte längre springa). Vi går en promenad genom duggregnet, nybyggda vägar och hus som alla ser likadana ut skär genom skogsdungarna som höll mig vid liv som barn och jag tänker: man kan besöka orten där jag växte upp men det säger ingenting om var jag kommer ifrån. 

 

(När jag äntligen återvänder nästa dag är staden och ån som en saga, gula löv som virvlar ner i en klarblå spegling av himlen och det känns med ens miljoner gånger lättare att andas. Hemma.)

 

29.10.2015 kl. 21:34

After all this time

 

 

Ratata ordnar en utlottning av biljetter till bokmässan i Helsingfors (hurra!) och eftersom man deltar genom att skriva några ord om sin starkaste läsupplevelse tänkte jag att jag lika bra kunde göra ett blogginlägg i samma veva.

Jag hade först tänkt att jag inte skulle skriva om Harry Potter eftersom det kändes lite fånigt (hej alla miljontals andra som skulle svara samma sak på denna fråga) men att välja nåt annat bara för att verka lite mer unik eller cool skulle definitivt vara fånigare. Såklart gjorde Harry Potter ett intryck på mig. Jag var åtta år när jag läste de första två böckerna, sjutton när jag läste den sista. De vises sten och Hemligheternas kammare var de första böckerna som verkligen fick mig att börja tycka om att läsa, jag sträckläste båda två på tre dagar och förvandlades till en riktig liten bokmal strax därefter. Jag minns känslan när nästa bok i serien äntligen kom ut på svenska och vi ivrigt beställde hem den från Barnens bokklubb, att springa hem från postkontoret med bokpaketet tätt tryckt mot bröstkorgen, att slå upp pärmarna och sjunka in i ett läsrus som uppfyllde alla ens förväntningar. Och hur jag sköt upp att läsa den sista boken i flera månader eftersom jag var livrädd för att bli besviken. Böcker betydde otroligt mycket för mig då jag växte upp och Harry Potter-böckerna följde mig hela vägen. 

En sak som jag alltid förundras över är hur en läsupplevelse kan delas av så många andra och ändå kännas personlig, privat. 

 

04.10.2015 kl. 22:43

(september)

 

om jag inte vill ha dig här
varför känner jag mig då så ensam när du går?

 

04.10.2015 kl. 22:27

Förvirringen

 

 

Hösten är här och jag känner mig borttappad igen, har hundra halvfärdiga blogginlägg på datorn och minst lika många snurrandes i skallen. Försöker släppa taget om behovet att prestera hela tiden, komma fram till vad det är jag egentligen vill (varför är det så svårt?). Känner mig kluven till bloggandet, delvis får jag lite ångest av det (kan inte bestämma hur mycket jag vill dela med mig av eller om jag hellre skulle sätta tiden på annat) men å andra sidan känner jag mig dragen hit. Får se hur det blir. 

 

26.09.2015 kl. 01:24

(augusti)

 

När du ringer är det som ett samtal från ett annat liv, fyllt av små detaljer som en gång var viktiga men numera saknar betydelse. Det knastrar på linjen och du talar så lågt att dina ord flyter ihop till ett mummel men jag låtsas ändå höra, orkar inte be dig upprepa. 

Det är alltid jag som avslutar samtalet först. 

 

01.09.2015 kl. 11:29

Regn, sol, regn, sol, regn

 

 

Ratatas väderlista kommer till undsättning i brist på annat spännande innehåll i denna blogg! 

 

I vilket väder läser du helst en bok? Alla väder går bra! Läste en gång om någon som tyckte att man absolut inte skulle få läsa på sommaren utan bara ägna sig åt carpe diem och att njuta av vädret till 100%, verkar ganska dömt att misslyckas tycker jag. En bra bok gör vilketsomhelst väder bättre. 

Föredrar du kontinental (snöfri, grå, plusgrader) eller nordisk (snöig, vit, minusgrader) vinter? Nordisk! Men skulle gärna byta ut den kalla slaskiga våren och hösten mot dem i varmare breddgrader. 

Hur ser det perfekta höstvädret ut enligt dig? Lite så där krispigt höstigt i luften med doft av fuktig jord men annars varmt och soligt! 

Vilket väder är bäst för studier/jobb? Lite lagom regnigt mittemellan-väder. Fast vem försöker jag lura, får inte värst mycket gjort oberoende av väder om det inte är nåt praktiskt jobb som typ att vakta barn eller fiska i soluppgången (i så fall: sol, tack!). 

Vad är den högsta temperaturen du vistats i en längre tid och hur var det? 39 grader på Kreta en vecka, trodde jag skulle dö först. 

Påverkar vädret dig känslomässigt? Absolut! Speciellt under vinterhalvåret kan en gnutta sol göra under, men varma somrar brukar jag å andra sidan deppa en del när vädret är som varmast, får ångest när det blir så hett att man inte kan sova. Skulle inte tacka nej till lite värmebölja just nu dock. 

Om du fick bestämma maxgränsen för minusgrader under vintern, var skulle din gräns gå? Minus tjugo?

Vad gör du en regning sommardag? Läser en bok, badar bastu, drömmer mig bort i dimman, somnar i soffan eller spelar Final Fantasy med min bästa partner-in-crime Caroline

Vilken är den lägsta temperaturen du kan tänka dig att ta en "skön promenad" i? Allt beror på kläderna. 

Var spenderar du hellre en dag - Arktis eller Sahara? Så svårt, hatar kyla men klarar inte av hetta heller. Men Arktis om jag får ha bra kläder och utrustning, skulle gärna se norrsken.

 

05.08.2015 kl. 23:52

(hittills)

 

Jag vet inte hur jag ska beskriva sommaren.

Ska jag skriva om när jag kände lyckan bubbla i magsäcken, när jag kunde alla orden i refrängen, när vattnet i viken smekte min kropp, när jag sträckte mina händer mot stjärnorna och drog in nattluften. När vi plockade blåbär och blev myggbitna som bara vad, när jag fick ett brev från min syster med beskrivningar av djur hon mött på andra sidan jorden, när vi rymde undan drakar och klockan plötsligt var två på natten, när läslusten skymtade till efter en lång frånvaro, när vi satt under eken i åskan och drack vin, när du la näsan mot min axel och sa att jag doftade sol. När jag stod högst upp på klippan bedövad av utsikten, när vi band kransar av vallmo och prästkrage i natten som egentligen var gryning, när jag cyklade hem efter en oväntad jobbtur, när jag drabbades av lusten att teckna igen och grävde fram papper och penna, när jag stod under träden som sjöng i regnet, när jag frågade dig om du hade lust att träffas och du svarade att du tänkt fråga mig samma sak. 

Eller ska jag skriva om de nätter jag legat vaken och känt mig värdelös, det dåliga samvetet över obesvarade mejl, ångesten inför framtiden, skolarbetet som inte kom nån vart, de gånger jag känt mig utanför, alla dagar jag tvivlat på mig själv, känslan av att missa tåget för sjuhundrafemtionde gången, osäkerheten och beslutsångesten, avundsjukan, självföraktet. 

Jag vet inte, så jag låter det vara. 

 

27.07.2015 kl. 15:57

Läsdagbok 2015, del 3

 

På påsklovet läste jag Sharp Objects, mycket bra och spännande. Handlingen var ganska långt uppbyggd som en vanlig deckare (en genre jag annars undviker) men tycker att Gillian Flynn lyckas få till mycket mera djup än i de flesta deckare jag läst. Tyvärr listade jag ut det kusliga slutet lite i förväg på grund av en antydning på en bokblogg, så läs ingenting i förväg om ni vill läsa boken! Ser fram emot att läsa mera av Gillian Flynn, som tur har jag ännu Dark Places kvar.

 

Ronja Rövardotter behöver knappast beskrivas mera, älskade filmen som liten och nu har jag äntligen också boken hemma i hyllan tack vare Galna Dagarna (blir stressad av att trängas med alla människor så jag undviker oftast att gå dit, men böckerna kan jag ändå inte motstå). Ronja och Birk <3

 

Minkriket var en bokcirkelbok och eftersom vi redan diskuterat den i cirkeln orkar jag inte skriva så mycket mer just nu (tycker det är lite spännande att författaren har bloggat på Ratata tidigare dock!). En intressant sak med den var i alla fall att boken aldrig tog ställning till om pälsproduktion är moraliskt rätt eller fel, istället beskrevs en minkfarmarfamiljs liv under ett par generationer och läsaren fick själva bilda sig en åsikt. 

 

Anaché - Myter från akkade var till största delen mysig och lätt att leva sig in i. Jag började ganska snabbt jämföra den med Grottbjörnens folk-serien av Jean M. Auel (en jämförelse Maria Turtschaninoff själv inte verkar vara helt förtjust i), men Anaché är tack och lov besparad från de långrandiga beskrivningarna, den otroligt sega lästakten och de riktigt sliskiga harlequinromans-aktiga sexscenerna från andra boken framåt som präglar böckerna om Ayla. Det som de istället har gemensamt är miljön, tron på det övernaturliga och ett sätt att leva som är helt på naturens villkor. Utan att avslöja för mycket om handlingen så kändes queer-temat som finns med i Anaché också ganska uppfriskande. Bra med finlandssvensk ungdomsfantasy!

 

En lite rolig grej med att jag läste Närhelst hon kommer av Jolin Slotte och Lena Dunhams Not That Kind of Girl efter varandra är att jag efteråt hittade YLEs läspodd där precis de två böckerna diskuteras. Håller ganska långt med åsikterna om Not That Kind of Girl i podden, jag uppskattar Lena Dunhams tanke om att också kvinnors historier ska få höras och vara viktiga men samtidigt känns hela boken som en enda lång dagboksanteckning utan nåt egentligt intresse för någon annan än henne själv. Avsaknaden av klassperspektiv blir också ganska tydlig. Det är synd för jag gillar Girls och hade mycket hellre läst Dunhams tankar kring serien och om arbetet med den än uppräkningar av hennes femtioelva pojkvänner eller hennes matdagbok. Närhelst hon kommer som diskuteras till näst i podden tyckte jag däremot bättre om än poddeltagarna, även om de har vissa intressanta poänger (med spoilers!). Jag skulle säkert inte ha läst den om den inte kommit med i goodiebagen från bloggträffen i Åbo (så tack för det!) så kanske just därför blev jag positivt överraskad och tyckte den var fin. 

 

Efter det läste jag Våtmarker av Charlotte Roche som beskriver en ung kvinnas (ganska extrema) sexualitet. Mot slutet tröttnade jag lite och huvudpersonen kändes ibland overklig, men däremellan var det underhållande och omruskande på många sätt så kan ändå rekommendera den, tror inte jag läst något liknande tidigare. 

 

07.07.2015 kl. 22:07

Prestationsångesten

 

Nån gång när jag gick i högstadiet läste jag en artikel om duktiga flickor, om faran med att bara jaga efter prestationer och värdera sig själv därefter. Det lät både bekant och lite illavarslande, men vilka alternativ finns det liksom tänkte jag och fortsatte vidare. Inte gjorde det väl så mycket ifall mitt självförtroende hängde på att få 10 i provet, det hade ju gått bra hittills.

Under andra året i gymnasiet blev det svårt att hänga med på kurserna, jag hade valt lång matematik och fler realämnen än det egentligen var meningen att man skulle proppa in i studieplanen, jag hoppade av fysiken när det blev för svårt och hoppade sedan på igen fast jag hatade det av hela mitt hjärta. På matematiktimmarna satt jag och kämpade med att hålla ögonen uppe och försökte förtvivlat förstå nånting av det vi förväntades lära oss. Inför det sista kemiprovet satt jag på golvet i badrummet och läste hela natten, och somnade med pannan mot bordet efter att ha gjort klart den enda uppgiften i provet jag kunde. När det blev dags att läsa till studentskrivningarna hade jag helst gett upp men tvingade ändå mig själv till biblioteket varje dag fast jag knappt tog in nånting av det jag läste. När jag fick veta att jag fått C i betyg i biologiskrivningarna (tre steg ifrån L som jag hade siktat på) gick jag hem och grät. När det blev dags att söka in till nya skolor efter gymnasiet orkade jag inte bry mig mera men gjorde en halvhjärtad ansträngning ändå eftersom mina föräldrar pushade mig. 

Efter gymnasiet bestämde jag mig för att försöka ta det lugnare men ändå har den där jagade känslan aldrig riktigt släppt taget. Under tre års universitetsstudier har jag bara en enda gång fått sämre vitsord än 3 av 5 i en kurs, ändå tycker jag att mina betyg är ganska dåliga. Jag är knappast den första i världshistorien som inte lyckats prestera 60 studiepoäng per år, ändå har jag känt mig som den mest misslyckade personen på institutionen. Om jag inte gjort nånting produktivt på en hel dag utan bara tagit det lugnt känner jag mig rastlös och som jag slarvat bort min tid. 

I år har jag inte lyckats prestera speciellt mycket studiemässigt trots oändliga timmar på biblioteket vilket såklart har kännats dåligt, men en nästan värre sak är att jag upptäckt att jag omedvetet omvandlat också saker som borde vara roliga till prestationer. Om jag lyckas läsa ut en roman är jag duktig som läser, om jag går på en fest och lär känna nya människor är jag duktig som utmanar mig själv socialt, om jag får klart ett pysselprojekt är jag duktig och kreativ, om jag bakar en kaka är jag duktig som orkar laga egen mat, om jag gör ett blogginlägg är jag duktig som är aktiv på sociala medier, om jag ser en film kan jag kruxa av den från min lista, om jag träffar en kompis är jag duktig som upprätthåller kontakten till andra människor. Listan kunde fortsätta i all oändlighet men ni hör ju redan hur dumt det låter. Ingen av sakerna är dålig i sig men sättet jag börjat se dem på är helt fel. Samtidigt är det ingen lösning att sluta med dem, jag vill ju fortfarande göra roliga saker och inte mår jag bättre av att sitta och stirra i väggen och inte göra någonting.

Nu blev den här texten inte som jag hade tänkt men jag ska försöka strunta i min inre perfektionist som säger att jag borde fila på den åtminstone i ett par timmar till och publicera den ändå, det är ju bara ett blogginlägg. (Av någon anledning har jag för mig att jag borde skriva typ ett debattinlägg ifall jag tar upp en sån här sak, "duktig flicka"-syndromet kunde till exempel diskuteras hur mycket som helst. Men egentligen vill jag ju bara skriva om mina egna upplevelser och strunta i att blogginläggen inte blir perfekta.) Jag är så jävla trött på att prestera, på att mitt liv kretsar kring prestationer. 

 

07.07.2015 kl. 19:13

Sommartakt

 

Nu blir det sommartakt på bloggen! Inte för att jag annars heller bloggar så regelbundet men har märkt att jag ändå tänker på det rätt så ofta, planerar inlägg i huvudet osv. så det ska jag försöka ta en liten paus från nu. I förrgår samlade jag också ihop allt mitt kandidatuppsatsmaterial och slängde det längst ner i en mörk låda som jag inte tänker öppna åtminstone på en månad trots att uppsatsen bara är halvfärdig och det var deadline i mars. Istället tänker jag ägna juli åt att vara ledig, försöka varva ner och göra roliga saker så gott det går, hej så länge! (Om man vill kan man under tiden följa med på instagram där jag lägger upp förskönade versioner av verkligheten med 2-3 veckors försening). 

 

25.06.2015 kl. 18:47

 

En plats för ord, bilder och tankar. Fotoalbum, bokhylla, antecknings- block.

25, Åbo. 

 

Follow

 

Senaste kommentarer