Vill ha svart, vill ha vitt, vill ha alla färger

 

 

Vi anländer sent, efter att ha tömt en flaska rom på vägen och kissat på huk utanför tunnelbanan, och när de första tonerna får augustiluften att vibrera är vi långt ifrån scenen. Jag tar din hand och börjar springa. Kommer alltid att drömma om vi mot världen medan vi sicksackar fram i full fart mellan alla människor, mina fötter är lätta över stadions metalltrallar när vi dyker in i publikhavet och armbågar oss fram tills det inte går att komma närmare. Vi kan alla ord i alla låtar och när vi inte kan skriksjunger vi ändå. Sträcker upp mina armar och höjer blicken, lägger upp mina fötter och lever lite, åh jag lever lite. Vid kvällens slut är min röst hes men vi sjunger högt på gatan och i tunnelbanan på vägen hem ändå och det gör ingenting att jag aldrig skulle våga ta så mycket plats ensam för när du är med mig vågar jag. 

 

 

21.08.2016 kl. 14:34

Bokhandlar i Stockholm

 

Ett skepp kommer lastat med läsvänliga Stockholmstips!  En av de bästa grejerna jag vet med att åka till Sverige är svenska bokhandlar, älskar att i lugn och ro strosa runt bland hyllorna och kan lätt få en timme eller två att gå med näsan i den ena boken efter den andra. På andra sidan pölen är ju utbudet av svenska böcker dessutom så mycket större, i Finland finns liksom Akademen och inget mer. (Tycker annars att t.ex. Sammakon Kirjakauppa i Åbo är väldigt mysig och går gärna dit för stämningens skull, men har hittills aldrig köpt något pga inga böcker på svenska.) Här är mina Stockholmstips i alla fall: 

Boksöder! Söderbokhandeln och Bysis Bok & Papper är båda väldigt mysiga, och Bokslukaren är värd ett besök ifall man gillar barn- och ungdomsböcker. Antikvariaten var tyvärr stängda då vi gick förbi i helgen, hoppas på att kunna besöka fler av bokhandlarna på kartan nästa gång. 

Science Fiction bokhandeln i Gamla stan för fantasyböcker med mera. Älskar nördstämningen härinne och att många böcker finns i flera upplagor (bra om man som jag är svag för snygga pärmar och helst vill välja den finaste...). Lönar sig kanske att undvika turistsäsongen då det är smockfullt. SF-bokhandeln i Göteborg är också najs! 

Antikvariat: Rönnells på Birger Jarlsgatan och Wiklands boklåda i Gamla stan. Den senare är ganska liten men har ett bra utbud av skönlitteratur, vi hittade till exempel fyra böcker av Märta Tikkanen för under 10 € styck (tyvärr hann mitt resesällskap nappa åt sig allihop först men men). 

Hedengrens i Sturegallerian är stor och mysig och har ett brett utbud av både fack- och skönlitteratur och allt däremellan, både på svenska och engelska. 

Novellix på Tjärhovsgatan 19. Egentligen ett kontor och öppettiderna kan vara lite kluriga att pricka in men här finns hela sortimentet av noveller till salu och dessutom billigare än hos återförsäljarna. Känns roligt att kunna köpa noveller direkt från dem som jobbar med Novellix också. Hett tips om du kanske har kvar en rabattkupong från Ratata-bloggträffen i maj och vill undvika fraktkostnaderna i nätbutiken!

Sen finns det kedjor såklart. Jag tycker mera om att gå omkring i de oberoende bokhandlarna (känns också trevligare att understöda) men Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan är i varje fall Sveriges största och den i Täby centrum kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta även om det knappast ser ut som när jag var liten längre. 

Har jag missat nåt? Tipsa mig!

 

16.08.2016 kl. 11:07

Sista juli

 

Min blogg har funnits i fyra och ett halvt år och jag kan fortfarande inte bestämma vad den ska handla om. Vad jag ska skriva om och hur mycket. Kanske kommer jag aldrig att veta, kanske får det vara spretigt och sporadiskt och slumpartat. Jag önskar ändå att jag kunde låta orden strömma lite friare, att jag kunde hitta en bekväm plats att skriva ifrån. Kanske kommer jag dit någon dag. 

 

31.07.2016 kl. 13:49

Overkligheten

 

 

Ibland känner jag mig som en bluff. Som när jag den ena dagen skriver på bloggen om hur dåligt jag mår av att ha sommarlov och den andra lägger upp bilder på instagram från platser som i efterhand känns overkliga. Fördelen med ångestkänslor är ju att de, precis som alla andra känslor, alltid går över. Precis som en alpresa mitt i sommaren. Allt går över men skavsåren och blåmärkena finns kvar, skavsåren och känslan av att vara sämst i gruppen och flåsande kämpa sig upp till toppen på ett berg trots att man helst vill lägga sig ner och dö för varje höjdmeter. Ett steg i taget, hålla jämnt tempo, andas in, andas ut. Kanske är det bara det allt handlar om. Utsikten högst uppifrån är ändå rätt fantastisk. 

 

18.07.2016 kl. 12:19

Så här tänker jag om verkligheten: Ja, visst gör det ont när illusioner brister

 

 

Istället för att kämpa mig igenom alla halvlästa tegelstenar jag ändå inte klarar av att koncentrera mig på just nu bestämde jag mig för att försöka satsa på tunna, mer lättlästa böcker i sommar. Hey Dolly visade sig vara perfekt. Den är tunn,  underhållande, citatvänlig, snabbläst och rolig utan att vara ytlig. Nu har jag läst allt jag fått tag på av Amanda Svensson (inlägg om Allt det där jag sa till dig var sant kommer kanske senare) och vill bara ha mer. Kanske nån därute har tips på böcker i liknande stil? 

 

 

02.07.2016 kl. 20:52

Det värsta med sommaren

 

Jag sitter med datorn i famnen i en halvtimme, försöker sätta ord på det som trängs bakom revbenen. "Vad skönt" säger folk när jag berättar att jag är ledig i sex veckor, kanske sju, och jag vet inte hur jag ska göra för att förklara. Att sju veckor känns som att balansera på lina ut över en avgrund och veta att jag kommer att tappa balansen många, många gånger. Att sju veckor ledig tid kan betyda att det finns dagar då jag inte ser någon mening med att stiga upp ur sängen, att det kan finnas dagar då jag tittar på klockan medan jag äter frukost och inser att den är sju på kvällen. Att jag ibland skulle göra vad som helst för att krypa ur mitt eget skinn in i någon annans. 

Det värsta är inte att inte ha några planer. Planerna brukar dyka upp efter hand, och visst finns det mängder av saker jag kunde sysselsätta mig med under tiden. Döda tid.

Det allra värsta är tankarna. Om man inte klarar av att må bra under sommaren, mår man då någonsin bra? För efter sommaren kommer vintern, mörkret, kylan, vardagen, rutinerna. Blir det bättre då? Varför blir mitt liv tio gånger så meningslöst så fort jag äntligen har tid att vila ut, att satsa på att göra sånt jag vill göra men inte hinner med annars? Varför kan jag inte bara njuta av att vara ledig? Kommer det alltid att vara så här? Och den obehagligaste: var det verkligen värt att kämpa sig igenom novembermörkret och februarislasket för att hamna här, i en tid på året som borde vara den ljuvligaste men så ofta är raka motsatsen? Är det värt att göra det igen?

Det värsta är orkeslösheten. Att veta att jag faktiskt skulle kunna påverka min situation, att det finns tusen saker jag både vill och kan göra men inte orkar ta tag i. Att det är samma sak år efter år efter år.

Det värsta är ensamheten, att det känns som alla andra har fullt upp med att leva livet när man själv kan ligga kvar i sängen tills klockan tre för att det inte är någon som märker ifall man inte kliver upp. 

Det värsta är att så fort jag skriver eller pratar om ångest och ensamhet dyker självföraktet upp. För att jag känner mig klängig och självcentrerad, som om jag trodde att jag var den enda som kände så här ibland, som om jag ville få folk att tycka synd om mig eller få dem att rädda mig från mig själv. Det vill jag inte. Jag vill bara få sätta ord på hur det känns. 

 

01.07.2016 kl. 12:51

En vårlista i mitten av juni

 

 

En grej som är väldigt typisk mig: att påbörja ett blogginlägg, tröttna och sedan aldrig göra klart det, alternativt lägga upp det tre månader senare. Här kommer alltså Ratatas vårlista (med modifikation)!

Har våren varit som du tänkt dig?

Ja ungefär! Vet inte riktigt vad jag förväntat mig men hade kanske hoppats på att må lite bättre. Samtidigt har den varit väldigt fin på så många sätt men all onödig ångest skulle jag helst skippa i framtiden. Ändå en bra vår. 

Hur såg ditt liv ut förra våren?

Annorlunda. Jag bodde i en annan lägenhet i en annan del av stan och hängde mest på helt andra ställen med människor som inte längre är här. Kämpade med studierna som kändes som att kravla upp för ett berg som aldrig tog slut men började också nysta upp en del trådar. Känns bra att saker förändrats även om jag kan sakna vissa grejer, som alla luncher/kaffestunder/spontana middagar med Anna & Saara och att ha dubbeldejt med Nanó & killarna varteviga veckoslut (</3).  

Hur hoppas du att våren blir i år?

Nu är ju våren förbi men jag hoppas att sommaren blir gladare. Glädje och positivitet känns kanske som det jag behöver allra mest just nu, resten går lättare av bara farten. 

 

 

Hur hoppas du ditt liv kommer se ut nästa vår?

Så svårt att svara på men jag hoppas jag mår bättre, är kreativare, har fler underbara människor i mitt liv och har kommit en liten bit framåt i mitt livspussel. 

Har du haft några särskilda vårprojekt på g?

Att fixa och ordna i lägenheten + hitta en vardag jag trivs i har nog varit mina största vårprojekt och pågår ännu. Skulle så gärna skriva att jag haft nåt kreativt projekt på gång, mitt vardagspussel blir så futtigt när jag pratar om det högt. Kanske inte så mycket för att det känns futtigt att vilja satsa på sitt mående men för att det känns som något som alla andra verkar ha under full kontroll eller åtminstone ganska många procent mer under kontroll än vad jag har. Små kreativa projekt passar i alla fall finfint in i det större må bra-projektet så hoppas på fler såna i framtiden. 

Vad önskar du dig i sommar?

Sinnesro, inspiration, ork. Kompishäng, fint väder, läslust, skaparglädje, saker att göra. 

 

 

Vem/vad är din vårförälskelse?

Min nya lägenhet, definitivt. Förra söndagen kom jag tillbaka hit efter två veckor borta och blev så glad över den att det nästan gjorde ont. Nu har jag blivit lite hemmablind igen och stör mig på allt som är halvfärdigt och råddigt och att det blir så kvavt under varma dagar men på det stora hela har jag haft en så otrolig tur som fått flytta hit att jag knappt kan fatta att det är sant ibland. Är så tacksam för all hjälp jag fått och för alla som kom hit och åt och sov och höll mig sällskap den första tiden, behövde verkligen det. 

Fem saker som stoppar vårkänslorna.

Takatalvi, ångest, akne, pollenallergi och allt damm som blåser omkring på gatorna och fastnar i ögon och näsa. 

Har du redan några sommarplaner?

Om jag ska vara ärlig så har jag haft obehag för sommaren varje år sedan långt tillbaka och det förstör våren lite grann för mig. Istället för att se fram emot allt fint oroar jag mig över att ryckas loss från mina vanliga sammanhang och all ångest som den förändringen oftast innebär. Jag älskar sommaren då jag har lagom mycket att göra, bra sällskap och får vara på platser jag trivs på men oftast för den främst med sig sysslolöshet och en stark tomhetskänsla som jag är livrädd för och därför tar det emot att räkna upp sommarplaner när man inte har så många. 

 

 

Årets sommar har jag i varje fall inlett med att vara utställningsvakt åt Vanessa i Helsingfors ett par veckor (stal bilden från hennes blogg!) och nu jobbar jag på ett sommareftis fram tills midsommar. Det var så otroligt välbehövligt att komma bort ett tag, få träffa andra människor, sitta i ett vackert galleri och läsa böcker, lära mig hitta lite bättre i stan och hänga i Saaras fina lägenhet med utsikt över bergochdalbanor, och även om heltidsjobbet just nu egentligen är lite för tungt för mig och jag är sur och grinig över att behöva vara på jobb kl 7.30 känns det så jäkla bra att ha något att göra istället för att bara flyta omkring och vara borttappad. Resten av sommaren vet jag inte riktigt hur den blir men ska i alla fall syskonhänga i nåt berg, åka till Stockholm för att kolla på Veronica Maggio (!) och vara ledig en hel del. Vill läsa böcker, hänga med bra typer och kanske åka iväg på nåt till litet äventyr. 

 

18.06.2016 kl. 15:40

Förälskelsen frystorkas av betingelser som de här. Tillsätter man bara vatten är allt intakt

 

 

Har länge haft lust att börja blogga lite mer om böcker igen men hittills har det gått sådär, lägger lätt för höga krav på mig själv som jag sen inte orkar uppfylla + tröttnar snabbt på grejer om jag inte gör dem direkt. För några veckor sen läste jag i alla fall klart Utan personligt ansvar av Lena Andersson som tyvärr också visade sig vara en sak jag tröttnade på rätt snabbt, början var intressant men sen hade någon gärna fått klippa bort sådär 100-200 sidor för min del. Handlingen var otroligt trög, karaktärerna var irriterande, jag brydde mig inte speciellt mycket om hur det skulle gå och slutet kändes väldigt givet från början. Mest av allt var den kanske ändå tung att läsa på grund av att den handlar om jobbiga saker - man tycker synd om Ester, men man vill helst inte leva sig in i hennes situation alltför mycket. I längden fick jag också nog av den analytiska/känslokalla tonen som kom så mycket bättre till sin rätt i Egenmäktigt förfarande, kanske för att den var kort och rakt på sak istället för lång och onödigt utdragen (fast nu är det länge sen jag läst den i och för sig).  

 

 

Väldigt synd för samtidigt fanns det många knivskarpa formuleringar och ställen där jag vek hundöron, men som helhet tilltalade den mig inte riktigt och det kändes mest som en lättnad att få lämna boken bakom sig.

 

14.06.2016 kl. 00:12

Hur man mår

 

Det är svårt att skriva om hur man egentligen mår. Svårt för att man inte vet vem som läser, svårt för att man vet. Svårt för att depression och utbrändhet är så tabubelagda ämnen i vårt samhälle, svårt för att man blir så utelämnad, svårt för att man skäms. Jag trodde att det skulle vara lättare vid det här laget, att behovet av att dölja och släta över skulle ha tonat bort och försvunnit. Istället skäms jag. Jag skäms för att jag mår dåligt trots att jag är så otroligt lyckligt lottad på så många sätt, för att jag behöver så mycket hjälp och för att det är så mycket som jag inte klarar av. Jag är rädd för att folk ska döma mig, tycka att jag borde ta mig i kragen eller att det är mitt eget fel, tycka att jag är bortskämd, lat eller rätt och slätt konstig. Att de inte ska förstå. 

Det är svårt att skriva för att det är svårt att hitta orden. Ord som är nerskrivna blir så slutgiltiga och definitiva. Jag vill att min återgivning ska vara exakt, inget får förminskas eller förstoras, glömmas bort eller vinklas fel. Men hur jag än försöker kommer jag aldrig att kunna beskriva verkligheten exakt som den är. 

Det är svårt att skriva för att man tvingas tänka på sånt man helst bara skulle glömma, sånt som ändå dyker upp igen förr eller senare men som gör ont att dra upp till ytan. 

Ändå tänker jag skriva, för jag tror att det är viktigt och jag tror att det behövs.

 

29.05.2016 kl. 16:01

Hundra gånger om

 

Förra veckan huserade jag på Ratatas instagram (@ratata.fi) där jag försökte skriva lite grann om utbrändhet och depression, det var tyngre än jag var förberedd på och jag hann och orkade inte alls skriva så mycket som jag hade tänkt. Resten får kanske bli framtida blogginlägg istället. Tänkte hur som haver lägga upp ett par av instagramtexterna här också, för att ha kvar. 

 

 

Snart, snart tar sommaren vid och snart har ett år gått. Ett år sen jag stängde ner dokumentet med den halvskrivna kandidatavhandlingen, ett år sen jag mejlade handledaren och sa: det går inte, nu går jag, hejdå. 

Ett år och tre månader sen någon försiktigt undrade om jag någonsin övervägt att ta en paus med studierna och jag slog ifrån mig förslaget utan att blinka. Jag var stressad, slutkörd, sönderbränd, det tog timmar att få sömn om kvällarna och när jag väl somnat vaknade jag flera gånger under natten. Varje natt stirrade digitalklockans röda siffror ilsket tillbaka på mig. Varje dag satt jag med kursmaterialet framför mig, varje kväll gick jag hem utan att ha kommit nästan någon vart. Texten simmade framför ögonen, jag kunde inte koncentrera mig, jag kände mig misslyckad, korkad, dum. En tiosidorsuppsats tog tre månader att skriva och kandidatavhandlingen växte med fem sidor på ett halvår. 

I efterhand skrämmer det mig att jag inte ens såg några alternativ, att möjligheten till att göra något annat inte existerade i min tankevärld. Trots att det inte var första gången jag brände ut mig, trots att varningsklockorna borde ha ringt flera månader i förväg. Jag önskar att jag kunnat säga att jag själv visste när det var dags att sätta punkt. Istället fortsatte jag tills det inte längre gick.

---

Jag trodde alltid att alternativet till att fortsätta studera var att ge upp, att förlora, att misslyckas. Istället har jag nog aldrig varit med om något som ordnat sig så här bra. Jag började gå i terapi, jag fick stöd av människor omkring mig och ett deltidsjobb som gjorde det lättare att hoppa av studierna så gott som ramlade ner ur himlen. 

Min nya vardag passar mig så mycket bättre än den gamla.  Plötsligt har jag tid, mängder av tid som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Månaderna flyger inte förbi lika snabbt som förut, pulsen saktar in och stabiliseras. Jag vaknar inte längre med andan i halsgropen, jag går inte längre sönder av stress och ibland känner jag mig nästan tillräcklig. Jag hittar långsamt tillbaka till bitar av mig själv som jag tappat bort och folk säger att jag verkar gladare, mer levande. Framtiden skrämmer mig inte lika mycket som förut trots att jag fortfarande inte vet vad jag vill, trots att mina planer är flummigare än någonsin. Jag vet vad jag gör i ett halvår framåt och det räcker. 

Bit efter bit faller pusselbitarna på plats. 

Jag önskar ibland att jag hade slutat försöka långt tidigare, att det inte hade varit en omöjlighet. Jag är glad att jag inte slutade senare. Om det här är att misslyckas väljer jag det hundra gånger om. 

 

27.05.2016 kl. 23:53

 

En plats för ord, bilder och tankar. Fotoalbum, bokhylla, antecknings- block.

25, Åbo. 

 

Follow

 

Senaste kommentarer