Den här hösten

 

 

Jag påbörjade ett blogginlägg i början av september, skulle skriva om den här hösten, om hur det var, men inget var som jag hade tänkt mig. Jag skrev om men det blev aldrig bra, innan jag hann bli färdig hann det bli vinter, men hösten kom tillbaka, kanske den förstod.

Kanske går det aldrig att sammanfatta något man är mitt i, kanske går det inte att sammafatta något som ändrar karaktär från dag till dag. Höstlöven ligger i en kletig brun sörja över asfalten, höstlöven lyser vackrare än nånsin; jag öppnar gardinen utan att det blir ett dugg ljusare i rummet, jag öppnar gardinen och låter solljuset sträcka sina varma fingrar över lakanen, landa långt upp på väggen; jag somnar med näsan i hans nacke, med hennes kind mot min hals, jag vaknar alltid ensam. 

Jag trodde att jag skulle få åldersångest av att fylla 25 men istället mår jag bättre än jag gjort på veckor. Att vara 25 känns rätt, att vara jag känns rätt. Hur det nu gick till. Jag hade så höga förväntningar på den här hösten och kanske blev den inte det jag tänkt, kanske blev den ändå precis det jag behövde. Vågar kanske ändå tro att mitt femte år i Åbo blir det bästa hittills. 

 

30.11.2016 kl. 23:18

Men jag ångrar ingenting av det vi gjorde, du kan komma dit du vill om du tror på det

 

Vi klättrar högt på branta trappor, våra platser är nästan allra högst upp på läktarna, nästan vid taket. Härifrån ser man det mesta, nödutgångarna som lyser överallt, folk som springer runt bakom scenen, publikhavets myllrande, dörrar som öppnas och stängs som vita rektanglar i dunklet. Vad man inte ser är skärmarna bakom scenen, inte ordentligt i alla fall. Jag har förberett mig på tusen olika känslor - upprymdhet, glädje, besvikelse, lättnad, sorg, nostalgi, tonårsangst - men jag känner ingenting. Där nere spelar dom som varit ett av mina favoritband och jag känner ingenting. Jag försöker andas djupt, försöker tänka att det inte gör något, försöker lyssna på orden men ingenting når riktigt fram. Likgiltigheten är bekant från förut, den kan inte längre skada mig och efter ett tag går den över men den är så otroligt tröttsam. Jag vill ju bara att saker ska kännas. 

Efteråt lyssnar jag på de andras upplevelser men jag säger inte så mycket, vill inte förstöra och tror inte att någon skulle förstå ändå. Kanske gör ingen det nu heller men bakom en skärm behöver jag inte få veta.

Musiken finns alltid kvar, ändå.  

 

 

Ibland känns det som att det mesta jag skriver om är negativt, att jag inte kan göra något annat, och jag tvekar för om jag ska publicera eller inte, låter inläggen vila i veckor innan jag raderar dem. Men då får det väl vara så. Någonstans måste det negativa få finnas också. 

 

18.11.2016 kl. 17:26

Flunssafunderingar

 

Jag har varit sjuk i över två veckor och det börjar kännas i kroppen. Eller mest i huvudet, egentligen. Efter två veckor fullproppade med program var det nästan skönt att stänga in sig ensam ett par dagar, sova bort febern och bara ta en paus från alla intryck en stund. I mitten av den tredje veckan som sjukskriven är det inte lika skönt längre. Jag är inte så sjuk att jag skulle kunna sova bort dagarna men jag är inte heller tillräckligt frisk för att kunna gå på jobb, gå ut och träffa folk eller röra på mig och kombinationen av orkeslöshet och rastlöshet håller på att göra mig galen. Det känns jobbigt att må fysiskt dåligt för att gränsen till att också må psykiskt dåligt är så tunn, för att jag till slut börjar tro att jag kanske bara inbillar mig att jag är sjuk, inte kan man väl ha stegring och huvudvärk tre veckor i sträck heller? Som tur finns det läkare som kan säga "men hördu, det är faktiskt inte ditt fel att du är sjuk" när jag har dåligt samvete över att vara borta så länge och som tur har jag inget berg av ogjorda skoluppgifter som blir högre och högre för varje sjukdag. Ändå måste jag ibland ta lite mer värkmedicin än jag kanske borde och rymma på poesikvällar eller seriemaraton några kvarter bort för att inte bli helt galen, ändå känns det som att jag blir det i alla fall. Att bara sova verkar inte heller hjälpa, knivarna i nacken och trycket över pannan hänger sig kvar vad jag än gör. Jag vet ju att det måste gå över nån gång men just nu känns den här hösten rätt hopplös.  

 

16.11.2016 kl. 17:36

Jag dök upp intill hennes sida, som en valkalv intill sin mor

 

 

I början av hösten tyckte Hanna att vi behövde en egen bokklubb och sagt och gjort fixade hon ett par cirkulerande ex av Naondel åt oss, och nu väntar jag på att få vara värd för den första bokträffen med ett gäng ratatatjejer i Åbo (vet inte om det är så offentligt egentligen, men kände att jag behövde en förklaring till signeringen i boken på bilden som fick följa med på bokmässan i Helsingfors). 

 

 

Jag känner mig lite kluven till Naondel. Jag tycker om att följa med Maria Turtschaninoffs författarskap för att hon är en av få som skriver fantasy på svenska i Finland, för att hon skriver från ett flick- och kvinnoperspektiv, jag har läst Arra, Anaché och Maresi tidigare och det känns självklart att jag kommer att läsa det hon skriver i framtiden också. Med andra ord skulle jag alltså helst bara älska allt hon producerar men samtidigt har jag hunnit sluka såna mängder med fantasy som barn och tonåring att jag blivit rätt så kritisk. Jag kan inte låta bli att tycka att omslaget är klyschigt och att jag träffat Iskan flera gånger förut (önskar han kunde ha fått vara lite mindre av en stereotypisk skurk och mer av en mångdimensionell människa med motiv till varför han beter sig som han gör).  Språket är vackert när det flyter på, men jag stör mig alltför ofta på underliga ord och stympade meningar som bryter läsflowet. Läsningen gick ofta lite trögt och för min del hade boken gärna fått vara kortare, samtidigt som det ibland kändes som att alla berättarröster inte riktigt fick plats, många av karaktärerna flöt in i varandra och blev grumliga i konturerna. 

Ändå tyckte jag om de olika berättarna (Garai och Orseola allra mest), om miljöerna, om språket då det flöt på, om alla namn och om världen där allt utspelar sig, och om kvinnoperspektivet såklart. Ser fram emot nästa bok! 

 

12.11.2016 kl. 22:12

Jag frågar inte vart vi är påväg, för jag har en kompass i magen och den pekar i riktning mot solen

 

 

Vet inte riktigt hur jag ska beskriva denna bok. Jag började läsa Allt det där jag sa till dig var sant förra juli men fastnade inte riktigt för den direkt och hade andra böcker som väntade på att läsas så den blev liggande. I februari beställde jag hem den i hårdpärm för en femma (tack Adlibris bokrea), läste om från början och nu blir jag personligt förolämpad av att läsa recensioner där den kritiseras. 

Ogillar att beskriva handlingen i böcker pga 1) tråkigt och 2) spoilers så istället tänker jag bara säga att jag älskade språket (blir så himla himla inspirerad), metaforerna, vänskapen, allt. Pluspoäng för igenkänning i folkhögskolebeskrivningar. Efter att ha läst klart boken känns den tröga inledningen motiverad och jag tycker om att bläddra tillbaka och läsa om, mest på grund av språket och formuleringarna. 

 

 

 

 

 

25.10.2016 kl. 17:36

Länge sen

 

Efter att hon läst sin text högt för mig börjar jag fundera. Varför jag inte skrev mer. Varför det är så svårt att sammanfatta något som tagit upp en så stor del av ens liv. Jag skrev ju, men det kändes alltid för spretigt, alltid för vinklat, aldrig tillräckligt. Det är länge sen nu och texten känns inte längre lika viktig, det kommer nya människor, nya texter. Bara enstaka rader stannar kvar. 

 

 

Jag minns inte vem som slutade säga "jag älskar dig" först. 

 

23.10.2016 kl. 16:10

Om att söka hjälp, del 1

 

Jag vill prata om hur det är att gå i terapi. För att jag aldrig riktigt skrivit om det på bloggen, för att jag knappt visste nånting om hur det var innan jag själv började och för att det känns som nånting vi behöver prata mer om. Jag har tänkt skriva om det så många gånger förut men det är så svårt att sammanfatta allt och så blir det aldrig av, men jag får väl börja så här och skriva mer senare om det inte räcker. Och om vi träffas och du är nyfiken, fråga!

För mig började det med att jag hade tur och råkade hamna hos en snäll sjuksköterska på Studenthälsan våren 2014. Jag var där för att jag hela tiden hade stegring, feber, ont i magen, alltid var trött. Jag kämpade mig ofta upp ur sängen bara för att vid matbordet eller i duschen upptäcka att jag hade feber och var tvungen att stanna hemma. Ibland kom jag ända ut i hissen innan jag vände. Min sambo la handen på min panna, sa att jag inte alls kändes varm. Febertermometern visade ingenting. Jag halkade efter i kurserna, blev mer och mer stressad och tyckte sämre om mig själv för varje missad föreläsning, men jag kunde bara inte gå hemifrån. 

Sköterskan sa att jag annars verkade frisk men att mina symptom nog berodde på stress, kanske hon skulle boka en psykologtid åt mig för säkerhets skull? Jag sa okej då och kände mig i hemlighet lättad. Jag hade haft numret till tidsbokningen för mental hälsa i min telefon i två år men aldrig vågat ringa. Hur gör man för att ringa till en okänd människa och säga att -- vad säger man ens? Att man kanske inte mår så bra men att det nog ordnar sig, det finns ju andra som har det värre och det finns väl ändå inte så mycket att göra åt saken, tänkte bara att jag skulle kolla, utifall att..? Om man dessutom har lindrig telefonskräck och är väldigt bra på att skjuta upp saker? Svar: man gör det inte. 

Innan jag hann få min tid hann det bli sommar och bli värre. Jag kämpade med att läsa på tenter jag inte kommit igenom under våren, kände mig trött och orkeslös och blev varje dag tvungen att sätta mig ner och vila flera gånger under min halvtimmeslånga promenad hem från kursbibban. Vi åkte till Stockholm och spenderade en hel dag på Fotografiska eftersom jag inte orkade gå nån annanstans. Jag tittade på verken från alla bänkar och stolar jag hittade, kollade efter nästa sittplats innan jag reste mig, satt och tittade på samma filmsnutt i en timme men blev inte ett dugg piggare. Övertygad om att jag hade anemi besökte jag Studenthälsan igen och fick istället för att springa på fler blodprov fylla i ett depressionstest. Jag gick därifrån gråtfärdig, just när jag trodde att jag kommit på varför jag mådde så dåligt och äntligen skulle få hjälp så var det ingen som tog det på allvar och istället för en lösning fick jag ett till problem att ta itu med.

Jag tycker det säger ganska mycket om en hel del att jag inte klarade av att söka hjälp innan kroppen bröt ihop. Om mig själv och min uppväxt naturligtvis, men också om vårt samhälle och hur vi ser på psykisk hälsa. Jag visste ju innan att allt inte var okej, men det var några saker jag inte insåg: hur illa det var, att det gick att göra nånting åt saken och att det faktiskt är okej att söka hjälp trots att det finns andra som mår sämre. Att jag inte insåg hur jag mådde tror jag beror på att jag mått så så länge att jag accepterade det som mitt normaltillstånd och därmed inte heller trodde att det fanns något att förändra. Att det finns andra som har det sämre är ingen orsak att inte ta itu med problem i sitt eget liv. Det kommer alltid att finnas andra som har det sämre, oavsett vad man jämför med, och det hjälper inte dem att man själv fortsätter må dåligt, tvärtom. När vi tar hand om oss själva har vi mer resurser att hjälpa andra och alla mår bättre. 

Det känns som jag skrivit flera meter utan att komma till det jag egentligen hade tänkt skriva om, men då får det vara så. Jag behövde skriva det här också. Och som vanligt har jag tappat orken innan jag riktigt blivit klar, för det är alltid jobbigare att skriva än jag minns, men då får det vara så också. Fortsättningen får bli till en annan gång. Jag lovar inte att den kommer snart, men jag tror att den kommer. 

 

12.10.2016 kl. 19:32

Det är som att de hela tiden häller på mer färgglatt strössel på en smältande mjukglass

 
 
 
Efter att ha fått en överdos av ungdomsböcker under gymnasietiden bestämde jag mig i början av sommaren för att ge dem en ny chans. Saknade känslan av att sluka bok efter bok istället för att fastna halvvägs i långrandiga tegelstenar och hade kanske föreställt mig att jag skulle ha hunnit läsa lite fler under sommaren, men tre stycken blev det i alla fall! 
 
Lisa Bjärbos Det är så logiskt alla fattar utom du fick bli den första boken jag plockade ur bibliotekshyllan. Trodde att den skulle handla om utanförskap pga titeln men istället får vi träffa Johan som är olyckligt kär i sin bästa kompis Ester. Jag tyckte om alla känslorna i boken och hur de beskrevs men hade svårt att relatera till gymnasiemiljön och hela grejen med att bo hemma hos sina föräldrar, känns så otroligt avlägset.  Fattar inte heller grejen med pärmen till boken (varför måste hon gömma sig bakom en gardin??) men den var skön att sträckläsa även om slutet kändes rätt så förutsägbart. 
 
 
 
 
 
Till näst: Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket av Gunnar Ardelius. Jag gillade formatet väldigt mycket, hur hela berättelsen är uppbyggd genom små fragment på några meningar per sida utan desto mera extra utfyllning. Lite klyschig kanske men det gjorde absolut ingenting när beskrivningarna var så mitt i prick (förresten är väl kärleken alltid mer eller mindre klyschig?). 
 
 
 
 
Otopia av Per Nilsson var kanske en av de intressantaste böckerna jag läst hittills i år. Har lite svårt att komma fram till om jag gillade den eller inte, men mycket att fundera på hursomhelst. Om hur vi ser på samhället, relationer, familj, kärlek, arbete, vilket liv vi vill leva. Ibland fastnade jag i alla de korta meningarna, ibland blev jag inspirerad istället. 
 
 
25.09.2016 kl. 22:41

Skrivrädd

 

Jag anmälde mig till en skrivkurs. En kurs med begränsat antal platser som brukar bli full direkt. Med andra ord: jag är livrädd. Vad tror jag om mig själv egentligen, det finns säkert andra som skulle använda platsen mycket bättre, jag kanske bara sitter där och inte får ur mig ett ord, tänk om alla tycker att jag är värdelös, tänk om kritiken dödar all min skrivlust så där som depressionen gjorde, om jag inte klarar pressen, hur ska jag våga visa någon vad jag skrivit, ens våga försöka? 

Sen tänker jag på mitt femtonåriga jag som visste att det fanns en kurs i kreativt skrivande på gymnasiet hon precis börjat på men som aldrig vågade gå dit, som tänkte att det nog var bättre att satsa på mer nyttiga kurser, som skrev i smyg på den gemensamma hemmadatorn istället och gömde dokumenten i mappar med så tråkiga namn som möjligt för att ingen säkert skulle hitta dem. Hur jag skulle vilja säga henne ett och annat. Kanske det är dags att försöka våga nu. 

 

25.08.2016 kl. 22:31

Tjugofjärde augusti

 

 

Vad har du gjort på senaste tiden? Jobbat, tittat på Girls, funderat för mycket på saker som är alldeles meningslösa att grubbla över, lagt pussel, köpt för många böcker, pratat i telefon med min syster varannan dag, gosat med bebis, försökt beta av min oändliga to-do list, klappat universums mjukaste kanin och dött allergidöden, angstat en del, hängt i parker mitt i natten, hittat fotogenisk pöl på vägen till Lidl, blivit förvånad över livet, dansat på åbåt och varit tacksam över att studiestarten inte gäller mig. 

Vad ser du fram emot? Att få äta kräftor och bada bastu och hänga med alla mina syskon samtidigt för första gången på över ett år (ett och ett halvt år, två år? Ingen minns). Hösten och att hitta nånslags balans i vardagen. 

Vad läser du just nu? Meningen med hela skiten av Nina Åkestam. Tycker ärligt talat att den är ganska tråkig och funderar på att bara sluta läsa men har så lite kvar att det känns dumt att ge upp nu, vill bara bli färdig. Bestämde mig för att testa ljudboksappen Storytel så just nu lyssnar jag också på sista delen av Torka aldrig tårar utan handskar som är tusen gånger bättre. 

Vad lyssnar du på? Håkan Hellström som vi såg live i typ sju minuter för en och en halv vecka sen, Den svenska björnstammen, MØ, Veronica Maggio, sånt som spelas på radion. 

Vad ska du göra imorgon? Jobba, packa, diska, införskaffa present åt ovannämnda bebis. 

Vem kramade du senast? Maiju som jag träffade på en kopp te och min favoritkollega Amanda! Och en massa gulliga barn på jobbet som kommit fram och spontankramat en, blir alltid lika glad <3

 

24.08.2016 kl. 22:24

 

En plats för ord, bilder och tankar. Fotoalbum, bokhylla, antecknings- block.

25, Åbo. 

 

Follow

 

Senaste kommentarer