Målandet

Det bästa som hände i våras var att jag tog målandet tillbaka.

Det har tagit tre år att göra det tillgängligt igen, tre år av att verkligen vilja ta upp det men inte lyckas, av att ibland plocka fram papper och penna och lägga undan dem igen när känslan av att inte vara tillräckligt bra blir för stark, för alla tankar den öppnar dörren till. Jag har trott på att långsamt locka fram målarlusten igen, aldrig tvinga, och därför har det tagit tre år. 

Nyckeln till slut: att få en skoluppgift som visade sig vara just det jag behövde. Förväntningar på att måla men inga krav på att behöva lyckas, på perfektion. Där görandet är viktigare än själva slutresultatet. 

Nu är jag här. Jag målar och jag tycker om personen jag är när jag målar. 

 

 

06.09.2018 kl. 23:17

Att återvända

 

Jag har inte skrivit mycket i vår. Jag har läst, jag har tagit in. Jag har övat mig på finska, jag har sjungit, dansat, lekt. Jag har börjat måla igen. Äntligen har jag börjat måla. Men jag saknar skrivandet, att dela det skrivna, att prata skrivande. 

Funderar på att damma av det här stället, låta allt gammalt stå kvar, men jag vet inte. Det känns märkligt att läsa de gamla inläggen, en tidskapsel över mitt tidigare liv, skam över töntiga formuleringar, ångest. För att jag kastas tillbaka till tillståndet jag levde i då, hur det kändes. Det är ingenting jag vill återvända till. Ändå användbart, att ha en port till åtminstone en del av det som var ens liv mellan tjugo och tjugofem. 

 

24.05.2018 kl. 22:08

Deras steg över kullerstenarna, mina som följer med

 

Bussen rullar ut ur stan, ut bland de mörknande kullarna och jag låter tårarna rinna fritt ner för kinderna, låter allt du sa flyta omkring inuti. “You could stay. What’s waiting for you at home anyway?”, och sen, senare, “don’t stay because of me”, när jag drog ner dig på stenbänken vid Paseo de los tristes för att jag inte ville att natten skulle ta slut riktigt än. “Are you living alone? That’s sad”, hur jag protesterade, det är inte alls sorgligt, jag trivs med att bo ensam. 

Medan jag reser inser jag hur mycket andra människors sällskap betyder för mig, att jag klarar mig själv men att nya bekantskaper får mig att vibrera, får mig att glöda. En röd bläckpenna över mitt smalben, hon skriver mitt namn på arabiska, vi hittade inget papper utanför grottorna. Hans händer som borstar bort skräp från min rygg när jag sätter mig upp. Deras steg över kullerstenarna, mina som följer med, som leder vägen, mina fötter vill inte hållas på marken, jag måste låta dem lyfta. Dina fingrar i mitt hårbotten, hur du säger “blunda” och täcker in mitt ansikte med lödder, jag kan inte skratta utan att få schampoo i munnen. Hennes min på andra sidan bordet när vi inser att vi har mer gemensamt än vi nånsin kunnat ana, hon och jag som precis träffats, vårt gapskratt får de andra att kasta blickar på oss från bordet intill.

Mina tårar som rinner fritt ner för kinderna, i bussar, på tåg, i flygplan. Platser där man får vara ifred med sin ledsenhet. Ångesten som river inuti, gör det svårt att andas. Saknaden, förvirringen, jag är så trött på att känna mig borttappad. Ensamheten som blir större än vanligt, som växer tills den utplånar alla andra känslor. 

Jag kommer hem, jag återvänder till min stad. Min stad där jag bor ensam. Hemma klarar jag av ensamheten, jag har mina strategier, men plötsligt minns jag inte längre varför jag gör det. Varför ska jag vara ensam när jag kan vara med andra? Jag stannade inte för din skull, jag stannade för min skull och det var för min skull som jag åkte hem. 

Vad var det som väntade på mig hemma?

 

02.06.2017 kl. 23:51

Att inte blogga

 

 

Jag bloggar inte och det känns skönt. Jag skriver och funderar men mest för mig själv, jag har ingen lust att dela med mig eller göra plats för bloggandet i min vardag just nu. Allt går väl i perioder. Vill skriva något om 2017 hittills men hittar inte rätt ord (utmanande? utvecklande? känslomässig bergochdalbana?), väntar på någon slags livskris som inte verkar dyka upp och övar på att vara okej med att inte veta så mycket om framtiden. Tror det blir ganska bra ändå. Koltrasten har börjat sjunga i parkerna och Åbo känns som min stad. 

Bloggen får vila tillsvidare. 

 

 

Ifall jag bloggade skulle jag skriva om böckerna vi läser till vår bokklubb, men som tur finns instagram och #åbokklubben, häng med där! 

 

23.03.2017 kl. 22:21

Bokåret 2016

 

 

Tänkte sammanfatta förra årets bokskörd! År 2016 läste jag ungefär lika mycket som åren innan, men jag läste fler noveller och betydligt fler ljudböcker (tidigare har jag bara lyssnat på ungefär en ljudbok per år!). En annan sak som förändrats är att jag övergått till att läsa nästan enbart på svenska, istället för 50/50 svenska - engelska. I mars startade jag också mitt bookstagramkonto @boktrasten, har inte varit superaktiv där och planerar inte att bli det heller men jag kommer ändå troligtvis att hänga mer där än på bloggen i vår, det känns som ett mer avslappnat sätt att dokumentera sin läsning/bokglädje på just nu än att planera en massa blogginlägg som ändå inte blir av. 

Hursomhelst, till böckerna! De första är i tryckt form, sen kommer ljudböckerna skilt. Fyllde också i några boklistefrågor som jag plockat här och där men de får ett eget inlägg senare, blev så långt annars. 

Romaner: Jonas Hassen Khemiri - Allt jag inte minns, Lena Andersson - Utan personligt ansvar, Märta Tikkanen - Storfångaren, Amanda Svensson - Allt det där jag sa till dig var sant & Hey Dolly, Lisa Bjärbo - Det är så logiskt alla fattar utom du, Gunnar Ardelius - Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket, Peppe Öhman - Vackra människor, Per Nilsson - Otopia, Jojo Moyes - Me Before You, Maria Turtschaninoff - Naondel, Robin Hobb - City of Dragons

Noveller: Gillian Flynn - The Grownup, Jonas Hassen Khemiri - Jag ringer mina bröder (eller är det en kortroman? vet inte), Unni Drougge - Kärlek ända in i döden, Johanna Koljonen - Vellumbarnet, Merethe Lindstrøm - Kyssen, Johanna Thydell - Han tänkte på dem som färger

 

 

Ljudböcker: Astrid Lindgren - Bröderna Lejonhjärta & Mio, min Mio, Jonas Gardell - Torka aldrig tårar utan handskar 3. Döden, Martina Haag - Det är något som inte stämmer, Linda Olsson - Nu vill jag sjunga dig milda sånger

Ljudnoveller: Karin Ström - Stamtavla, Jonas Karlsson - Spår i snön, Gun-Britt Sandström - Början, och så några noveller ur Lyssnerskan av Tove Jansson på Spotify. 

Övriga: Bodil Malmsten - Det här är hjärtat, läste + lyssnade som ljudbok. Nina Åkestam - Meningen med hela skiten. Tove Jansson - Den farliga resan. Säkert nåt mer jag inte minns också. 

 

25.01.2017 kl. 11:17

2/2016

 

 

25.01.2017 kl. 11:01

1/2016

 

På nyårsafton skriver jag på ett nytt hyreskontrakt och hela januari blir en nedräkning. Jag har tillbringat så många dagar med dig att jag tappat räkningen för länge sedan, så många att de slutat spela någon roll och jag kan inte längre ha det så, jag vill att livet ska vara något mer än en transportsträcka. Och ändå. 

Plötsligt vet jag exakt hur många dagar det är kvar. 

 

19.01.2017 kl. 21:02

Läslusten

 

 

Jag fortsätter att fundera på läsandet. För att det skaver att det som en gång var viktigare än nästan allt annat blivit förknippat med så mycket krav och måsten. För att min läslust fortfarande är lika undflyende, för att min lästakt kanske räcker för någon annan men inte för mig, för att det är så mycket jag vill läsa och i den här farten hinner jag aldrig med allt jag vill, jag blir tvungen att lämna bort så mycket och det blir så svårt att välja.

Jag trodde att läsandet skulle komma tillbaka när jag släppte pressen med studierna och när jag flyttade till en etta. Och det har det ju, delvis, min lästid avbryts varken av andra människor eller av tentböcker som pockar på uppmärksamhet. Men fortfarande har jag svårare att koncentrera mig än vad jag trivs med och fortfarande har jag svårt för att fördela min tidsanvändning. Min lästid äts fortfarande lika mycket upp av annat. 

Efter gymnasieutbrändheten försökte jag komma igång igen genom att börja göra korta blogginlägg för varje bok jag läst, ha en lista över lästa böcker i sidospalten och sätta upp mål i form av antal böcker jag ville hinna läsa under ett år. Jag läste lite mer än innan men annars är jag tveksam till om det hjälpte. Det blev så prestationsinriktat, jag fokuserade mer på antalet böcker än på själva läsupplevelsen. 

Så nu funderar jag istället på att göra tvärtom. Läsa lite mindre, kanske inte alls om det inte känns så, och bara de böcker jag verkligen vill läsa (kanske med undantag för ett par bokcirkelböcker ibland). För att läsa ska vara roligt och läsandet är roligt, men inte när man hela tiden tänker på nästa bok istället för den man är mitt inne i. 

Mitt tonårsjag älskade tegelstenar, fantasy, att sluka sjuttio ungdomsböcker per sommar och trodde att hon alltid skulle vara sån. Men jag är någon annan nu och kanske är det dags att hitta ett annat sätt att läsa, ett som passar mig bättre.

Så jag läser vidare, kanske lite långsammare än förut men med större omsorg, jag viker hundöron och ritar utropstecken i marginalerna. När det tar emot lägger jag undan boken, gör något annat istället, kanske läser jag inte ens klart den om jag inte har lust. Jag tar pauser mitt i långa böcker och kommer tillbaka senare, när det känns så. Och visst tar läsandet lite mindre plats i mitt liv än när jag var tonåring, men det finns ju så mycket annat nu som inte fanns då. Att lämna någonting bakom sig betyder ju att det blir mer plats för något annat.

 

20.12.2016 kl. 20:56

Att äga böcker

 

I min bokhylla finns 57 böcker jag inte läst. Min lästakt är kanske 20 böcker per år. Jag vet inte hur det riktigt gick till, men jag verkar ha blivit en som äger böcker mer än en som läser och det känns inte bra. Kanske började bokköpandet när jag bodde i England, för att böcker på svenska måste köpas och tas med, för att de engelska böckerna var så mycket billigare än i Finland, för att vår gata kryllade av secondhandbutiker fulla av böcker som inte bara var på finska, för att det lokala biblioteket var rätt värdelöst. Hursomhelst tror jag att det måste ske en förändring. 

För jag älskar att ha en stor bokhylla, att omge mig med böcker men jag saknar att inte ha en läslista som aldrig tar slut och jag saknar att inte ha dåligt samvete över att inte ha läst böcker jag köpt. Jag saknar spontaniteten i att kunna gå till bibban och dra vilken bok som helst ur hyllan, jag saknar att utnyttja Helsingforsregionens bättre utbud då jag åker på jullov, jag saknar att sätta igång med att läsa en bok direkt då jag fått tag på den och är som mest taggad, jag saknar att inte ha en massa halvlästa böcker liggandes eftersom det inte finns någon deadline för när jag måste lämna tillbaka dem. Jag saknar ett liv där läsandet sker av bara farten, där jag inte måste älska varje bok jag läser för att jag vet att jag inte kommer att hinna med så många. 

Finns så mycket jag funderar på om böcker och om läslust men kanske det här får räcka för ikväll. Tillsvidare tänker jag att mina bokplaner för år 2017 är: 1) låna mera på bibban, 2) välj tunna böcker, 3) påbörja nya böcker direkt alltid då det är möjligt, 4) sträckläs gärna och 5) läs färdigt påbörjade böcker. 

 

16.12.2016 kl. 00:05

Den här hösten

 

 

Jag påbörjade ett blogginlägg i början av september, skulle skriva om den här hösten, om hur det var, men inget var som jag hade tänkt mig. Jag skrev om men det blev aldrig bra, innan jag hann bli färdig hann det bli vinter, men hösten kom tillbaka, kanske den förstod.

Kanske går det aldrig att sammanfatta något man är mitt i, kanske går det inte att sammafatta något som ändrar karaktär från dag till dag. Höstlöven ligger i en kletig brun sörja över asfalten, höstlöven lyser vackrare än nånsin; jag öppnar gardinen utan att det blir ett dugg ljusare i rummet, jag öppnar gardinen och låter solljuset sträcka sina varma fingrar över lakanen, landa långt upp på väggen; jag somnar med näsan i hans nacke, med hennes kind mot min hals, jag vaknar alltid ensam. 

Jag trodde att jag skulle få åldersångest av att fylla 25 men istället mår jag bättre än jag gjort på veckor. Att vara 25 känns rätt, att vara jag känns rätt. Hur det nu gick till. Jag hade så höga förväntningar på den här hösten och kanske blev den inte det jag tänkt, kanske blev den ändå precis det jag behövde. Vågar kanske ändå tro att mitt femte år i Åbo blir det bästa hittills. 

 

30.11.2016 kl. 23:18

 

En plats för ord, bilder och tankar. Fotoalbum, bokhylla, antecknings- block.

25, Åbo. 

 

Follow

 

Senaste kommentarer