ARKIV       BLOGLOVIN       INSTAGRAM       BOOKSTAGRAM

 

Den här hösten

 

 

Jag påbörjade ett blogginlägg i början av september, skulle skriva om den här hösten, om hur det var, men inget var som jag hade tänkt mig. Jag skrev om men det blev aldrig bra, innan jag hann bli färdig hann det bli vinter, men hösten kom tillbaka, kanske den förstod.

Kanske går det aldrig att sammanfatta något man är mitt i, kanske går det inte att sammafatta något som ändrar karaktär från dag till dag. Höstlöven ligger i en kletig brun sörja över asfalten, höstlöven lyser vackrare än nånsin; jag öppnar gardinen utan att det blir ett dugg ljusare i rummet, jag öppnar gardinen och låter solljuset sträcka sina varma fingrar över lakanen, landa långt upp på väggen; jag somnar med näsan i hans nacke, med hennes kind mot min hals, jag vaknar alltid ensam. 

Jag trodde att jag skulle få åldersångest av att fylla 25 men istället mår jag bättre än jag gjort på veckor. Att vara 25 känns rätt, att vara jag känns rätt. Hur det nu gick till. Jag hade så höga förväntningar på den här hösten och kanske blev den inte det jag tänkt, kanske blev den ändå precis det jag behövde. Vågar kanske ändå tro att mitt femte år i Åbo blir det bästa hittills. 

 

Publicerad 30.11.2016 kl. 23:18

Men jag ångrar ingenting av det vi gjorde, du kan komma dit du vill om du tror på det

 

Vi klättrar högt på branta trappor, våra platser är nästan allra högst upp på läktarna, nästan vid taket. Härifrån ser man det mesta, nödutgångarna som lyser överallt, folk som springer runt bakom scenen, publikhavets myllrande, dörrar som öppnas och stängs som vita rektanglar i dunklet. Vad man inte ser är skärmarna bakom scenen, inte ordentligt i alla fall. Jag har förberett mig på tusen olika känslor - upprymdhet, glädje, besvikelse, lättnad, sorg, nostalgi, tonårsangst - men jag känner ingenting. Där nere spelar dom som varit ett av mina favoritband och jag känner ingenting. Jag försöker andas djupt, försöker tänka att det inte gör något, försöker lyssna på orden men ingenting når riktigt fram. Likgiltigheten är bekant från förut, den kan inte längre skada mig och efter ett tag går den över men den är så otroligt tröttsam. Jag vill ju bara att saker ska kännas. 

Efteråt lyssnar jag på de andras upplevelser men jag säger inte så mycket, vill inte förstöra och tror inte att någon skulle förstå ändå. Kanske gör ingen det nu heller men bakom en skärm behöver jag inte få veta.

Musiken finns alltid kvar, ändå.  

 

 

Ibland känns det som att det mesta jag skriver om är negativt, att jag inte kan göra något annat, och jag tvekar för om jag ska publicera eller inte, låter inläggen vila i veckor innan jag raderar dem. Men då får det väl vara så. Någonstans måste det negativa få finnas också. 

 

Publicerad 18.11.2016 kl. 17:26

Flunssafunderingar

 

Jag har varit sjuk i över två veckor och det börjar kännas i kroppen. Eller mest i huvudet, egentligen. Efter två veckor fullproppade med program var det nästan skönt att stänga in sig ensam ett par dagar, sova bort febern och bara ta en paus från alla intryck en stund. I mitten av den tredje veckan som sjukskriven är det inte lika skönt längre. Jag är inte så sjuk att jag skulle kunna sova bort dagarna men jag är inte heller tillräckligt frisk för att kunna gå på jobb, gå ut och träffa folk eller röra på mig och kombinationen av orkeslöshet och rastlöshet håller på att göra mig galen. Det känns jobbigt att må fysiskt dåligt för att gränsen till att också må psykiskt dåligt är så tunn, för att jag till slut börjar tro att jag kanske bara inbillar mig att jag är sjuk, inte kan man väl ha stegring och huvudvärk tre veckor i sträck heller? Som tur finns det läkare som kan säga "men hördu, det är faktiskt inte ditt fel att du är sjuk" när jag har dåligt samvete över att vara borta så länge och som tur har jag inget berg av ogjorda skoluppgifter som blir högre och högre för varje sjukdag. Ändå måste jag ibland ta lite mer värkmedicin än jag kanske borde och rymma på poesikvällar eller seriemaraton några kvarter bort för att inte bli helt galen, ändå känns det som att jag blir det i alla fall. Att bara sova verkar inte heller hjälpa, knivarna i nacken och trycket över pannan hänger sig kvar vad jag än gör. Jag vet ju att det måste gå över nån gång men just nu känns den här hösten rätt hopplös.  

 

Publicerad 16.11.2016 kl. 17:36

Jag dök upp intill hennes sida, som en valkalv intill sin mor

 

 

I början av hösten tyckte Hanna att vi behövde en egen bokklubb och sagt och gjort fixade hon ett par cirkulerande ex av Naondel åt oss, och nu väntar jag på att få vara värd för den första bokträffen med ett gäng ratatatjejer i Åbo (vet inte om det är så offentligt egentligen, men kände att jag behövde en förklaring till signeringen i boken på bilden som fick följa med på bokmässan i Helsingfors). 

 

 

Jag känner mig lite kluven till Naondel. Jag tycker om att följa med Maria Turtschaninoffs författarskap för att hon är en av få som skriver fantasy på svenska i Finland, för att hon skriver från ett flick- och kvinnoperspektiv, jag har läst Arra, Anaché och Maresi tidigare och det känns självklart att jag kommer att läsa det hon skriver i framtiden också. Med andra ord skulle jag alltså helst bara älska allt hon producerar men samtidigt har jag hunnit sluka såna mängder med fantasy som barn och tonåring att jag blivit rätt så kritisk. Jag kan inte låta bli att tycka att omslaget är klyschigt och att jag träffat Iskan flera gånger förut (önskar han kunde ha fått vara lite mindre av en stereotypisk skurk och mer av en mångdimensionell människa med motiv till varför han beter sig som han gör).  Språket är vackert när det flyter på, men jag stör mig alltför ofta på underliga ord och stympade meningar som bryter läsflowet. Läsningen gick ofta lite trögt och för min del hade boken gärna fått vara kortare, samtidigt som det ibland kändes som att alla berättarröster inte riktigt fick plats, många av karaktärerna flöt in i varandra och blev grumliga i konturerna. 

Ändå tyckte jag om de olika berättarna (Garai och Orseola allra mest), om miljöerna, om språket då det flöt på, om alla namn och om världen där allt utspelar sig, och om kvinnoperspektivet såklart. Ser fram emot nästa bok! 

 

Publicerad 12.11.2016 kl. 22:12

#nanowrimo

 

I år har jag funderat på Nanowrimo. Eller rättare sagt har jag funderat på det i flera år redan men aldrig deltagit, på grund av brist på tid, skrivinspiration och allmän livsglädje typ. Men nu när det börjar se bättre ut på dom fronterna finns ju inga ursäkter längre. Däremot känns 50 000 ord på 30 dagar som att sätta upp rätt ouppnåeliga mål för sig själv, jag skriver hellre kort än långt och tröttnar snabbt på att hålla på med samma sak för länge. Har ingen färdig idé heller och vet dessutom att jag brukar förvandlas till en zombie nån gång i slutet av månaden, så istället bestämde jag mig för att bara försöka skriva nånting varje dag, vad spelar inte så stor roll så länge jag fortsätter hela november. Hade skrivkurs inplanerad den första dagen också, så att komma igång verkade inte bli nåt problem alls. 

Hur har det gått då? Första november låg jag i sängen med feber och ett huvud som kändes som nån kört över det med en ångvält. Bra start alltså. Men jag tänker att det inte gör så mycket, ännu finns många dagar kvar och febern börjar lätta. Så nu ska det skrivas! Blir intressant att se om det får bloggen att leva upp eller vara ännu mer död än vanligt. 

 

Publicerad 03.11.2016 kl. 23:37

Länge sen

 

Efter att hon läst sin text högt för mig börjar jag fundera. Varför jag inte skrev mer. Varför det är så svårt att sammanfatta något som tagit upp en så stor del av ens liv. Jag skrev ju, men det kändes alltid för spretigt, alltid för vinklat, aldrig tillräckligt. Det är länge sen nu och texten känns inte längre lika viktig, det kommer nya människor, nya texter. Bara enstaka rader stannar kvar. 

 

 

Jag minns inte vem som slutade säga "jag älskar dig" först. 

 

Publicerad 23.10.2016 kl. 16:10

Om att söka hjälp, del 1

 

Jag vill prata om hur det är att gå i terapi. För att jag aldrig riktigt skrivit om det på bloggen, för att jag knappt visste nånting om hur det var innan jag själv började och för att det känns som nånting vi behöver prata mer om. Jag har tänkt skriva om det så många gånger förut men det är så svårt att sammanfatta allt och så blir det aldrig av, men jag får väl börja så här och skriva mer senare om det inte räcker. Och om vi träffas och du är nyfiken, fråga!

För mig började det med att jag hade tur och råkade hamna hos en snäll sjuksköterska på Studenthälsan våren 2014. Jag var där för att jag hela tiden hade stegring, feber, ont i magen, alltid var trött. Jag kämpade mig ofta upp ur sängen bara för att vid matbordet eller i duschen upptäcka att jag hade feber och var tvungen att stanna hemma. Ibland kom jag ända ut i hissen innan jag vände. Min sambo la handen på min panna, sa att jag inte alls kändes varm. Febertermometern visade ingenting. Jag halkade efter i kurserna, blev mer och mer stressad och tyckte sämre om mig själv för varje missad föreläsning, men jag kunde bara inte gå hemifrån. 

Sköterskan sa att jag annars verkade frisk men att mina symptom nog berodde på stress, kanske hon skulle boka en psykologtid åt mig för säkerhets skull? Jag sa okej då och kände mig i hemlighet lättad. Jag hade haft numret till tidsbokningen för mental hälsa i min telefon i två år men aldrig vågat ringa. Hur gör man för att ringa till en okänd människa och säga att -- vad säger man ens? Att man kanske inte mår så bra men att det nog ordnar sig, det finns ju andra som har det värre och det finns väl ändå inte så mycket att göra åt saken, tänkte bara att jag skulle kolla, utifall att..? Om man dessutom har lindrig telefonskräck och är väldigt bra på att skjuta upp saker? Svar: man gör det inte. 

Innan jag hann få min tid hann det bli sommar och bli värre. Jag kämpade med att läsa på tenter jag inte kommit igenom under våren, kände mig trött och orkeslös och blev varje dag tvungen att sätta mig ner och vila flera gånger under min halvtimmeslånga promenad hem från kursbibban. Vi åkte till Stockholm och spenderade en hel dag på Fotografiska eftersom jag inte orkade gå nån annanstans. Jag tittade på verken från alla bänkar och stolar jag hittade, kollade efter nästa sittplats innan jag reste mig, satt och tittade på samma filmsnutt i en timme men blev inte ett dugg piggare. Övertygad om att jag hade anemi besökte jag Studenthälsan igen och fick istället för att springa på fler blodprov fylla i ett depressionstest. Jag gick därifrån gråtfärdig, just när jag trodde att jag kommit på varför jag mådde så dåligt och äntligen skulle få hjälp så var det ingen som tog det på allvar och istället för en lösning fick jag ett till problem att ta itu med.

Jag tycker det säger ganska mycket om en hel del att jag inte klarade av att söka hjälp innan kroppen bröt ihop. Om mig själv och min uppväxt naturligtvis, men också om vårt samhälle och hur vi ser på psykisk hälsa. Jag visste ju innan att allt inte var okej, men det var några saker jag inte insåg: hur illa det var, att det gick att göra nånting åt saken och att det faktiskt är okej att söka hjälp trots att det finns andra som mår sämre. Att jag inte insåg hur jag mådde tror jag beror på att jag mått så så länge att jag accepterade det som mitt normaltillstånd och därmed inte heller trodde att det fanns något att förändra. Att det finns andra som har det sämre är ingen orsak att inte ta itu med problem i sitt eget liv. Det kommer alltid att finnas andra som har det sämre, oavsett vad man jämför med, och det hjälper inte dem att man själv fortsätter må dåligt, tvärtom. När vi tar hand om oss själva har vi mer resurser att hjälpa andra och alla mår bättre. 

Det känns som jag skrivit flera meter utan att komma till det jag egentligen hade tänkt skriva om, men då får det vara så. Jag behövde skriva det här också. Och som vanligt har jag tappat orken innan jag riktigt blivit klar, för det är alltid jobbigare att skriva än jag minns, men då får det vara så också. Fortsättningen får bli till en annan gång. Jag lovar inte att den kommer snart, men jag tror att den kommer. 

 

Publicerad 12.10.2016 kl. 19:32

Det är som att de hela tiden häller på mer färgglatt strössel på en smältande mjukglass

 
 
 
Efter att ha fått en överdos av ungdomsböcker under gymnasietiden bestämde jag mig i början av sommaren för att ge dem en ny chans. Saknade känslan av att sluka bok efter bok istället för att fastna halvvägs i långrandiga tegelstenar och hade kanske föreställt mig att jag skulle ha hunnit läsa lite fler under sommaren, men tre stycken blev det i alla fall! 
 
Lisa Bjärbos Det är så logiskt alla fattar utom du fick bli den första boken jag plockade ur bibliotekshyllan. Trodde att den skulle handla om utanförskap pga titeln men istället får vi träffa Johan som är olyckligt kär i sin bästa kompis Ester. Jag tyckte om alla känslorna i boken och hur de beskrevs men hade svårt att relatera till gymnasiemiljön och hela grejen med att bo hemma hos sina föräldrar, känns så otroligt avlägset.  Fattar inte heller grejen med pärmen till boken (varför måste hon gömma sig bakom en gardin??) men den var skön att sträckläsa även om slutet kändes rätt så förutsägbart. 
 
 
 
 
 
Till näst: Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket av Gunnar Ardelius. Jag gillade formatet väldigt mycket, hur hela berättelsen är uppbyggd genom små fragment på några meningar per sida utan desto mera extra utfyllning. Lite klyschig kanske men det gjorde absolut ingenting när beskrivningarna var så mitt i prick (förresten är väl kärleken alltid mer eller mindre klyschig?). 
 
 
 
 
Otopia av Per Nilsson var kanske en av de intressantaste böckerna jag läst hittills i år. Har lite svårt att komma fram till om jag gillade den eller inte, men mycket att fundera på hursomhelst. Om hur vi ser på samhället, relationer, familj, kärlek, arbete, vilket liv vi vill leva. Ibland fastnade jag i alla de korta meningarna, ibland blev jag inspirerad istället. 
 
 
Publicerad 25.09.2016 kl. 22:41

Skrivrädd

 

Jag anmälde mig till en skrivkurs. En kurs med begränsat antal platser som brukar bli full direkt. Med andra ord: jag är livrädd. Vad tror jag om mig själv egentligen, det finns säkert andra som skulle använda platsen mycket bättre, jag kanske bara sitter där och inte får ur mig ett ord, tänk om alla tycker att jag är värdelös, tänk om kritiken dödar all min skrivlust så där som depressionen gjorde, om jag inte klarar pressen, hur ska jag våga visa någon vad jag skrivit, ens våga försöka? 

Sen tänker jag på mitt femtonåriga jag som visste att det fanns en kurs i kreativt skrivande på gymnasiet hon precis börjat på men som aldrig vågade gå dit, som tänkte att det nog var bättre att satsa på mer nyttiga kurser, som skrev i smyg på den gemensamma hemmadatorn istället och gömde dokumenten i mappar med så tråkiga namn som möjligt för att ingen säkert skulle hitta dem. Hur jag skulle vilja säga henne ett och annat. Kanske det är dags att försöka våga nu. 

 

Publicerad 25.08.2016 kl. 22:31

Tjugofjärde augusti

 

 

Vad har du gjort på senaste tiden? Jobbat, tittat på Girls, funderat för mycket på saker som är alldeles meningslösa att grubbla över, lagt pussel, köpt för många böcker, pratat i telefon med min syster varannan dag, gosat med bebis, försökt beta av min oändliga to-do list, klappat universums mjukaste kanin och dött allergidöden, angstat en del, hängt i parker mitt i natten, hittat fotogenisk pöl på vägen till Lidl, blivit förvånad över livet, dansat på åbåt och varit tacksam över att studiestarten inte gäller mig. 

Vad ser du fram emot? Att få äta kräftor och bada bastu och hänga med alla mina syskon samtidigt för första gången på över ett år (ett och ett halvt år, två år? Ingen minns). Hösten och att hitta nånslags balans i vardagen. 

Vad läser du just nu? Meningen med hela skiten av Nina Åkestam. Tycker ärligt talat att den är ganska tråkig och funderar på att bara sluta läsa men har så lite kvar att det känns dumt att ge upp nu, vill bara bli färdig. Bestämde mig för att testa ljudboksappen Storytel så just nu lyssnar jag också på sista delen av Torka aldrig tårar utan handskar som är tusen gånger bättre. 

Vad lyssnar du på? Håkan Hellström som vi såg live i typ sju minuter för en och en halv vecka sen, Den svenska björnstammen, MØ, Veronica Maggio, sånt som spelas på radion. 

Vad ska du göra imorgon? Jobba, packa, diska, införskaffa present åt ovannämnda bebis. 

Vem kramade du senast? Maiju som jag träffade på en kopp te och min favoritkollega Amanda! Och en massa gulliga barn på jobbet som kommit fram och spontankramat en, blir alltid lika glad <3

 

Publicerad 24.08.2016 kl. 22:24

Vill ha svart, vill ha vitt, vill ha alla färger

 

 

Vi anländer sent, efter att ha tömt en flaska rom på vägen och kissat på huk utanför tunnelbanan, och när de första tonerna får augustiluften att vibrera är vi långt ifrån scenen. Jag tar din hand och börjar springa. Kommer alltid att drömma om vi mot världen medan vi sicksackar fram i full fart mellan alla människor, mina fötter är lätta över stadions metalltrallar när vi dyker in i publikhavet och armbågar oss fram tills det inte går att komma närmare. Vi kan alla ord i alla låtar och när vi inte kan skriksjunger vi ändå. Sträcker upp mina armar och höjer blicken, lägger upp mina fötter och lever lite, åh jag lever lite. Vid kvällens slut är min röst hes men vi sjunger högt på gatan och i tunnelbanan på vägen hem ändå och det gör ingenting att jag aldrig skulle våga ta så mycket plats ensam för när du är med mig vågar jag. 

 

 

Publicerad 21.08.2016 kl. 14:34

Bokhandlar i Stockholm

 

Ett skepp kommer lastat med läsvänliga Stockholmstips!  En av de bästa grejerna jag vet med att åka till Sverige är svenska bokhandlar, älskar att i lugn och ro strosa runt bland hyllorna och kan lätt få en timme eller två att gå med näsan i den ena boken efter den andra. På andra sidan pölen är ju utbudet av svenska böcker dessutom så mycket större, i Finland finns liksom Akademen och inget mer. (Tycker annars att t.ex. Sammakon Kirjakauppa i Åbo är väldigt mysig och går gärna dit för stämningens skull, men har hittills aldrig köpt något pga inga böcker på svenska.) Här är mina Stockholmstips i alla fall: 

Boksöder! Söderbokhandeln och Bysis Bok & Papper är båda väldigt mysiga, och Bokslukaren är värd ett besök ifall man gillar barn- och ungdomsböcker. Antikvariaten var tyvärr stängda då vi gick förbi i helgen, hoppas på att kunna besöka fler av bokhandlarna på kartan nästa gång. 

Science Fiction bokhandeln i Gamla stan för fantasyböcker med mera. Älskar nördstämningen härinne och att många böcker finns i flera upplagor (bra om man som jag är svag för snygga pärmar och helst vill välja den finaste...). Lönar sig kanske att undvika turistsäsongen då det är smockfullt. SF-bokhandeln i Göteborg är också najs! 

Antikvariat: Rönnells på Birger Jarlsgatan och Wiklands boklåda i Gamla stan. Den senare är ganska liten men har ett bra utbud av skönlitteratur, vi hittade till exempel fyra böcker av Märta Tikkanen för under 10 € styck (tyvärr hann mitt resesällskap nappa åt sig allihop först men men). 

Hedengrens i Sturegallerian är stor och mysig och har ett brett utbud av både fack- och skönlitteratur och allt däremellan, både på svenska och engelska. 

Novellix på Tjärhovsgatan 19. Egentligen ett kontor och öppettiderna kan vara lite kluriga att pricka in men här finns hela sortimentet av noveller till salu och dessutom billigare än hos återförsäljarna. Känns roligt att kunna köpa noveller direkt från dem som jobbar med Novellix också. Hett tips om du kanske har kvar en rabattkupong från Ratata-bloggträffen i maj och vill undvika fraktkostnaderna i nätbutiken!

Sen finns det kedjor såklart. Jag tycker mera om att gå omkring i de oberoende bokhandlarna (känns också trevligare att understöda) men Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan är i varje fall Sveriges största och den i Täby centrum kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta även om det knappast ser ut som när jag var liten längre. 

Har jag missat nåt? Tipsa mig!

 

Publicerad 16.08.2016 kl. 11:07

Sista juli

 

Min blogg har funnits i fyra och ett halvt år och jag kan fortfarande inte bestämma vad den ska handla om. Vad jag ska skriva om och hur mycket. Kanske kommer jag aldrig att veta, kanske får det vara spretigt och sporadiskt och slumpartat. Jag önskar ändå att jag kunde låta orden strömma lite friare, att jag kunde hitta en bekväm plats att skriva ifrån. Kanske kommer jag dit någon dag. 

 

Publicerad 31.07.2016 kl. 13:49

Overkligheten

 

 

Ibland känner jag mig som en bluff. Som när jag den ena dagen skriver på bloggen om hur dåligt jag mår av att ha sommarlov och den andra lägger upp bilder på instagram från platser som i efterhand känns overkliga. Fördelen med ångestkänslor är ju att de, precis som alla andra känslor, alltid går över. Precis som en alpresa mitt i sommaren. Allt går över men skavsåren och blåmärkena finns kvar, skavsåren och känslan av att vara sämst i gruppen och flåsande kämpa sig upp till toppen på ett berg trots att man helst vill lägga sig ner och dö för varje höjdmeter. Ett steg i taget, hålla jämnt tempo, andas in, andas ut. Kanske är det bara det allt handlar om. Utsikten högst uppifrån är ändå rätt fantastisk. 

 

Publicerad 18.07.2016 kl. 12:19

Så här tänker jag om verkligheten: Ja, visst gör det ont när illusioner brister

 

 

Istället för att kämpa mig igenom alla halvlästa tegelstenar jag ändå inte klarar av att koncentrera mig på just nu bestämde jag mig för att försöka satsa på tunna, mer lättlästa böcker i sommar. Hey Dolly visade sig vara perfekt. Den är tunn,  underhållande, citatvänlig, snabbläst och rolig utan att vara ytlig. Nu har jag läst allt jag fått tag på av Amanda Svensson (inlägg om Allt det där jag sa till dig var sant kommer kanske senare) och vill bara ha mer. Kanske nån därute har tips på böcker i liknande stil? 

 

 

Publicerad 02.07.2016 kl. 20:52

 

En plats för ord, bilder och tankar. Fotoalbum, bokhylla, antecknings- block.

24, Åbo. 

 

Kategorier

Fragment  •  Funderingar  •  Böcker    Bilder  •  Platser  •  Listor

 

Follow

 

Senaste kommentarer